SÖK
MENY
Nordiskt miljöpris är en multipel vinst för Åland
Nordiska rådets miljöpris går i år till Mariehamns stad för den multifunktionella våtmarken vid Nabben. En vinst för den lokala miljön givetvis, men också en stor PR-framgång för staden, landskapets miljöbyrå och i förlängningen hela Åland.
Bland de övriga nominerade till NR:s miljöpris fanns ett projekt för att återskapa ålgräsbäddar och musselbankar i Sund Vejle Fjord i Danmark, en ideell förening i Finland som restaurerar bäckar och åar, och ett projekt för att återställa våtmarkerna längs Helge å i Kristianstad, på en plats som tidigare var Kristianstads soptipp.
Satsningar av det här slaget grundar sig på nya insikter om hur viktiga kärren, mossorna och myrarna är för klimatet och den biologiska mångfalden. I Norden har vi i hundratals år lagt ner enormt mycket arbete för att förvandla våtmarker till ”produktiv” mark genom att torrlägga dem. ”De som stred för ökad utdikning ville skapa mer odlingsbar mark och det har jag full förståelse för. Men därefter gick det för långt. Dikningen har fortsatt långt efter att vi hade problem med svält och långt efter att vi förstod de negativa effekterna på ekologin”, säger Bo Landin, vetenskapsjournalist och filmare, i en intervju i Dagens Nyheter den 24 oktober.
Nu vet vi att våtmarker binder stora mängder kol, och att vi måste bevara och restaurera dem för att ha en chans att minska koldioxidutsläppen i den skala som krävs. Enligt Naturvårdsverket i Sverige släpper den dränerade torvmarken i Sverige ut 11,6 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år. Det är mer än de årliga utsläppen från personbilstrafiken, och motsvarande 25 procent av Sveriges totala territoriella utsläpp.
Läs det sista igen – 25 procent av Sveriges totala territoriella utsläpp – och sätt det i relation till hur lite som måste till för att bevara och återställa våtmarker. Det kan räcka med att låta befintliga diken växa igen av sig själva, eller täppa till dem med så kallade dikespluggar så att grundvattennivån höjs och marken kan börja binda mer kol. Det är, som Sverker Lenas skriver i DN, betydligt enklare än koldioxidinfångning (Carbon Capture and Storage, CCS), som går ut på att fånga in utsläpp från fossila bränslen i anslutning till stora industrier. CCS-tekniken har en alltför lång startsträcka för att bidra på något avgörande sätt till att rädda klimatet. Och den är ofantligt mycket dyrare och mer komplicerad än en dikesplugg tillverkad av torv eller en kapad trädstam.
Det handlar om att omvärdera landskapet. Raka, grävda diken gör att vattnet forsar fortare och drar med sig näringsämnen och sediment som späder på övergödningen i havet. Slingrande vattendrag och dammar bromsar däremot flödet så att partiklar hinner sjunka till botten innan de når havet. Mer vatten stannar i marken vilket gör det möjligt för växter, djur och fåglar att återetablera sig. Naturupplevelserna för oss människor kommer på köpet.
Våtmarken vid Nabben är multifunktionell, på det sättet att den renar dagvatten från tungmetaller, mikroplaster och andra föroreningar, den ökar områdets rekreationsvärde, och den utgör barnkammare för gäddyngel och artrik betesmark för får efter att gäddynglen simmat ut i Slemmern. Men den är på inget sätt det enda positiva exemplet på Åland. Staden är redan i full färd med att anlägga ytterligare en våtmark, i norra änden av Sviby-viken. Leader Åland och Östersjöfonden har fått till stånd flera våtmarker runtom på Åland: Granlids på Vårdö, Söderbergs i Ämnäs, Hammarudda gård i Jomala, Wallins oas i Sund, våtmark och integrerad skyddszon i Kapellviken i Lumparland och Storängsdiket i Jomala.
Inom projektet i Kristianstad pläderade man för att slopa det negativa ordet ”vattensjuk” och ersätta det med ”vattenrik”. Den idén kan vi stjäla, som ett första steg i den stora omvärderingen av kärr, mossor och myrar. Inte längre skräpmark som borde dikas ut, utan livsviktiga, artrika biotoper.
