Liberalernas partiordförande Viveka Eriksson konstaterar – än en gång – i en insändare i måndagens tidning att Nya Åland och Nina Fellman är språkrör för majoritetsblocket, och främst socialdemokraterna.
Detta händer regelmässigt de gånger liberalerna nämns i samma andetag som socialdemokraterna eller Barbro Sundback, detta ständigt röda skynke. Viveka Eriksson tycks övertygad om att varje form av analys som inte odelat är till liberalernas fördel måste vara skriven med baktanken att föra någon annans talan.

Låt mig redogöra för Nya Ålands och min egen absoluta ståndpunkt. Nya Åland är en partipolitiskt obunden tidning. Tidningen har inga kontakter, ekonomiska, institutionella eller andra med något parti i den åländska politiken. Vårt uppdrag, så som vi själva definierat det, är att granska, beskriva och analysera den politiska makten på Åland så att medborgarna, våra läsare, har bredast möjliga information. I det uppdraget är en given komponent att landskapsregeringen granskas mer närgånget än oppositionen, men även oppositionspartierna ingår i den rådande maktstrukturen och åtnjuter genom sin oppositionsställning ingen automatiskt immunitet mot granskning.
Min uppfattning om ledarskrivandet och debattsidorna är att det mer än något annat ska vara ett utbyte av åsikter, en diskussion där alla parter får delta. Det jag skriver ska alltså läsas som inlägg i en debatt, inte som nedskrivna sanningar som behöver tolkas som Moses stentavlor.

I sin oppositionsroll har liberalerna, som jag uppfattar det, främst koncentrerat sig på socialdemokraternas politik och politiker. Jag tror att det finns en förklaring till det; Ideologiskt är skillnaderna mellan sossar på högerkanten och socialliberaler hårfin, om ens det. Det är för en betraktare som bara går på sakfrågorna ytterst svårt att se varför det inte kommit till stånd ett närmare samarbete mellan partierna.
Den enda förklaring jag kan hitta är att det på det personliga planet finns en rivalitet och ett misstroende mellan liberaler och socialdemokrater som hittills inte låtit sig överbryggas, och kanske inte gör det heller innan den nu styrande generationen politiker går i pension. Därmed inte sagt att det skulle vara önskvärt med ett närmare samarbete, bara att det för en politisk kommentator är intressant att notera att så är fallet.
Kanske handlar det helt enkelt om vanlig syskonrivalitet, att det är den som står en närmast som man hårdast måste distansera sig ifrån, om inte annat så för att förklara för väljarna varför det ena eller det andra alternativet är bättre.

I en tidnings granskande uppdrag ingår många saker, både ett refererande element, ett informerande element och ett avslöjande element. Däremot finns det inte vad jag vet någon regel om att man för att uppfylla sitt uppdrag måste tycka att allt regeringen gör per definition är dåligt. Icke heller att allt Finlands riksdag eller regering gör är fel. Jag tror rentav att kritik, när den uttalas, biter bättre om man kan upprätthålla någon form av balans mellan det som är bra och det som är dåligt.
Viveka Eriksson är, som alltid, välkommen med sina synpunkter och med sin kritik. Jag vill ändå påminna om en sak: Nya Åland har inga vänner men heller inga ovänner bland åländska politiker. Faktiskt inte ens bland liberalerna. Vi gör vårt jobb, bra eller dåligt.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax

Mer läsning

Alexandra ger plats åt den kreativa kravlösheten

Matilda prisas för interaktiva barnaktiviteter på bibban

Wille Valve fortsätter leda Moderaterna