SÖK
MENY
På spaning efter en tid som inte flyr
Känns det som att sommaren är kort och förgänglig, med dagar som rusar förbi utan att du riktigt hinner med? Ett sätt att för en stund mota känslan av att tiden flyr kan vara att lägga undan smarttelefonen och i stället grotta ned sig i långläsning, företrädesvis av litteratur som förmår vidga tiden – eller som till och med försätter den ur spel.
”Sedan ska vi ta tåget hit till Malmö, sedan ska vi sätta oss i bilen och sedan ska vi köra hem till vårt hus, och hela vägen ska vi njuta, verkligen njuta av tanken på att jag inte längre är författare.”
Så lyder den avslutande meningen i Karl Ove Knausgårds autofiktiva mastodontverk Min kamp, då han på sidan 1 120 i den sjätte delen sätter punkt efter sammanlagt över 3 500 sidor.
Han gjorde aldrig allvar av sitt hot att sluta skriva, Knausgård, till mångas stora glädje. Eller: han bröt sitt löfte omgående, som belackarna snarare kanske skulle uttrycka det. I vilket fall: sedan 2011, då han plitade ned den där sista meningen, har han fram till dags dato hunnit släppa hela sexton nya böcker, inklusive de fyra första tegelstenstjocka delarna i den nya, fantastiska romansviten som inleddes med Morgonstjärnan.
Som författare är Knausgård en vattendelare. Prisad och enormt hyllad av många, ogillad av andra. En del skyr hans detaljrika ordmassa, delvis just för att den är så enorm och tar sådan tid att läsa. Andra älskar att låta sig omslutas av hans litterära värld, av närheten och det förtroliga tilltalet som genererar känslor av igenkänning.
Långa, tjocka bokserier är naturligtvis inget nytt; Prousts sju delar långa romansvit På spaning efter den tid som flytt (1913–1927) hör ju exempelvis till litteraturhistoriens mest berömda verk. Men vad är det då som gör Knausgård och Proust så stora, så hyllade? En central aspekt tycks handla om hur de behandlar tid. Carl-Johan Malmberg skriver (SvD, 5.2.2019), angående det att Proust i tredje delen av romansviten, ”Kring Guermantes”, låter en tebjudning pågå i 120 sidor och en middag utspela sig över 200 sidor: ”Proust verkar berätta i realtid – eller så tänjer han ut tiden; få är snabba nog att läsa om tebjudningen på de två timmar den verkar pågå, eller om middagen på dess tre.”
Likt Proust tänjer också Knausgård ut tiden i vissa ultradetaljerade och utdragna passager; han bjuder in läsaren i sin litterära värld med hull och hår, så att man verkligen befinner sig där och då och med alla sinnen upplever det skildrade snarare än läser om det.
Om tiden tänjs ut hos Proust och Knausgård, är den helt ur led hos Solvej Balle. I romanverket Om uträkning av omfång, vars första tre delar (de ska, precis som exempelvis På spaning efter den tid som flytt och Jon Fosses Septologin bli sju) bland annat belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2022, har berättarjaget Tara Selter fastnat i – eller snarare fallit ur – tiden. Varje morgon vaknar hon upp till samma dag, om och om igen: ”Det är den artonde november. Jag har vant mig vid tanken. Jag har vant mig vid ljuden, vid det grå morgonljuset och vid regnet, som snart börjar falla i trädgården. Jag har vant mig vid fotsteg på golv och dörrar som öppnas och stängs.”
Jämfört med Proust och Knausgård skriver Balle tätare, mer komprimerat. Men grundförutsättningen, själva återupprepandet av den enskilda dagen där allt sker i sin förutbestämda ordning enligt ett givet schema med exakta tidpunkter; det strilande regnet, maken Thomas som sätter på tevattnet, de välbekanta ljuden och ljusets skiftningar, gör att Taras lugna rytm också blir läsarens. Tiden ömsom tänjs ut, ömsom komprimeras: ”Det är som att hastigheten ökar, inte mycket, det är inte fråga om någon plötslig acceleration eller svindlande fart, det är ganska lugnt, och jag gör inget annat än att följa med dagen, och innan jag vet ordet av är dagen slut.” Visst, där Bill Murrays egocentriska karaktär i kultfilmen Groundhog Day (1993) till en början söker dra fördel av att om och om igen vakna upp till samma dag, är Taras situation mindre lustfylld. Det är en tid, eller icke-tid snarare, av oro och förvirring men också av klarhet, av förnimmelser och insikter, som angående trappans knarrande och dess beskaffenhet:
”Det hörs inte när det är fukt i luften, hela vintern är den borta, men någon gång under sommaren börjar trappan knarra. Det är träet som torkar, och man måste gå försiktigt, särskilt om man går upp och ner när någon sover. Om det är mitt i natten eller tidigt på morgonen, när allt annat är tyst och när det torra knarrandet fyller rymden om man inte sätter ner fötterna ljudlöst och försiktigt trappsteg för trappsteg. Det är ett ljud som berättar att det är sommar och att trappan har stått där länge, att den burit flera generationer av fötter upp och ner.”
Att läsa Om uträkning av omfång känns stundom som att kastas tillbaka till barndomens till synes oändliga sommarlov. Att vakna upp i mormor och morfars vindskammare, ligga kvar i sängen, skärmlös, och låta blicken vandra och finna spännande mönster i färgsprickorna i innertaket, vidare ner över de färgglada, blommiga tapeterna, lyssna till flugornas surr när de söker sina flyktvägar längs fönsterkarmarna …
Att läsa Balle är att bli medveten om vardagens små, små skiftningar, att göras uppmärksam på detaljer som annars flyger en förbi, att ligga i gräset och följa molnens rörelser på himlen; det är att vara på spaning i en tid som inte flyr.
