SÖK
MENY
Pappafeministiska politiker efterlyses
Kvinnor i politiken behöver uppbackning, och inte bara av andra kvinnor. Män som gratulerar sig själva för att de aldrig har behandlat någon kvinna illa kanske kan sträcka sig lite till?
Är du feminist?
Det var en av frågorna som elever i Ålands lyceum ställde till en politikerpanel inför lagtingsvalet 2019. Att vissa av kandidaterna svarade nej förvånade ingen, men när Veronica Thörnroos (C) och Annette Holmberg-Jansson (MSÅ) också svarade nej var det flera som höjde på ögonbrynen.
Det var då det. I Sverige har sedan dess ledaren för Åländsk Centers systerparti Annie Lööf hunnit avgå efter att ha utsatts för dödshot. Hon stod bland annat överst på listan över Theodor Engströms tilltänkta offer i Almedalen förra året. Annie Lööf klarade sig, men en annan kvinna, Ing-Marie Wieselgren, gjorde det inte. Ett extremt exempel, men det är bara en gradskillnad, inte en artskillnad, mellan att förminska och trakassera kvinnor och att döda dem.
I dagens Nya Åland säger Annette Holmberg-Jansson att det är en katastrof att den kvinnliga representationen i lagtinget är så liten. Sammanhanget är Åsubs undersökning ”Förtroendevalda, jämställdhet och den politiska vardagen våren 2023”, som visar att kvinnliga politiker får ta emot långt mer hot och hat än manliga. Men det är som att ju fler som får upp ögonen för ojämställdheten, desto hårdare blir motståndet bland antifeministerna. Så vi tar det igen för er som sitter längst bak i klassen: att vara feminist är att vara för jämställdhet. Det innebär inte att hata män.
Däremot måste det gå att ha förväntningar på män. Ett färskt exempel på motsatsen hittar vi i Sverige där söndagens derby mellan Djurgården och AIK på Tele 2-arenan slutade i kaos. Huliganer kastade bengaler och rökbomber, flera poliser och ordningsvakter skadades. Men enligt företrädare för AIK var det hela bara ett uttryck för fansens lojalitet och engagemang för sin klubb, som dessutom hade en dålig säsong. ”Jag har en viss förståelse för de arga människorna som tyvärr inte orkar mer”, sa spelaren Sotirios Papagiannopoulos i Dagens Nyheter.
Jamen, boohoo. Världen ska ha förståelse för vuxna män som går bärsärkagång för att deras fotbollslag förlorar. Världen ska anpassa sig till och betala priset för att de vuxna männen ska få utlopp för sina känslor. Men, som Ulrika Kärnborg frågar i Expressen: ”Varför ska min frihet begränsas av hot och hat i det offentliga rummet bara för att det handlar om fotboll?” Förväntningarna på män verkar vara så låga att få räknar med att de ska kunna bita ihop när det går dåligt för deras lag. Eller – för den delen – reagera när kvinnliga kollegor blir nertystade eller förminskade av andra män. Flera av de åländska politikerkvinnorna som intervjuas efterlyser ett mer aktivt stöd från manliga kollegor. Inte svårt att förstå: om alla de hyggliga manliga politikerna sa ifrån oftare och tydligare så skulle resultatet från Åsubs undersökning troligen ha sett annorlunda ut.
Jag kan förstå att tröskeln kan vara hög, mannen. Att du inte vill skapa dålig stämning i jaktlaget, bastun eller omklädningsrummet. Och du har ju själv aldrig gjort någon kvinna illa, så måste du nu också försöka hindra den där buffliga kollegan från att kluma på praktikanttjejen? Ja, helst, faktiskt. Du som är man är fri att hålla dig utanför, att ducka och säga att ditt samvete är rent och det är andra män som borde skärpa sig. Men problemet är att kvinnor inte har motsvarande valfrihet. De kan inte hålla sig utanför med mindre att de slutar existera. De kan ta plats, och attackeras för att de är tjatiga och gapiga. De kan hålla en låg profil, och attackeras för att de är inkompetenta och ineffektiva. De kan vara – på en gång – för unga och för gamla, för tjocka och för smala, för veliga och för bitchiga. Allt det där slipper du som är man.
Nya Ålands chefredaktör Anna Björkroos skrev i början av maj en spalt om ”dottereffekten” och ”pappafeminister”. Alltså män som får upp ögonen för ojämställdheten först när deras egna döttrar konfronteras med den. Det är förstås väldigt mänskligt att bortse från ett problem så länge man inte är personligen berörd. Men det går bra att kliva på feministtåget när som helst. Livet blir roligare. Du kommer att märka att du gjort rätt när du ser vilka som stör sig.
