SÖK
MENY
Pappren på bordet tack
Justitieombudsmannens beslut om Ådas agerande i lönesystemupphandlingen är bara den senaste i en lång rad skandaler kring landskapets it-förwvaltningsbolag. Hur länge tror ägarna – våra folkvalda politiker – att de ska kunna gömma sig undan ansvaret?
Det kan inte vara roligt att arbeta på Åda just nu. Företaget, ett aktiebolag ägt till hälften vardera av landskapsregeringen och Ålands kommuner, har valsat som en tragisk följetong genom spalterna ända sedan sitt bildande. Födelsen var omvittnat traumatisk, när fyra it-avdelningar från de åländska förvaltningarna skulle slås ihop till en fungerande superleverantör av lösningar, system och upphandlingskompetens.
Resultatet blev just så frankensteinskt som man kunde befara. När de ömtåliga företagskulturerna blandades ihop kom vantrivseln bland personalen som ett brev på posten.
Ådas väggar dekorerades med affischer som käckt påminde de anställda att inte tala illa om varandra i kafferummet och i glada färger beskrev den egna arbetsplatsen som utomordentligt professionell.
Eller ”proffessionell”, som ordet råkade stavas på affischen …
Kostnaderna för it-förvaltningen fördubblades. Konsultkostnaderna sköt i höjden som tistlar på skövlade åkerfält. Och upphandlingarna – ja, vad ska man säga om upphandlingarna?
Det fall som JO nu slagit ner på räcker att diskutera, även om landskapsrevisionen i sin granskning påtalat grava fel och avsevärda kompetensunderskott även vid andra upphandlingar: bland annat blev alarmcentralens nya system ett svart kostnadshål och den svindyra it-samordningskonsulten anskaffades på så lösa boliner att landskapsrevisorn mer än antydde att man avsiktligt rundat det gällande regelverket.
Men värst var det med löne- och personaladministrationssystemet LPA. Först ställde man orimliga krav som bara ett företag sade sig kunna leva upp till. Företaget upphandlades, och kröp sedan till korset: kraven gick inte att uppfylla. Följde Åda lagen och gjorde om upphandlingen? Nej. Istället ändrade man på villkoren i det ingångna avtalet och försökte sedan skyla över lagöverträdelsen genom att gömma sig bakom sin status som aktiebolag.
I fyra år har Ådas ledning obstruerat på detta vis.
I sina kontakter med allmänheten och det andra bolaget, som varit del av LPA-upphandlingen men klivit av när man helt korrekt bedömde kraven som orimliga, har man gjort gällande att man inte behövde lämna ut några handlingar alls och inte ens ge skriftliga beslut med besvärshänvisningar.
Denna förvaltningsrättsliga gangsterism fick sig förra veckan en törn, då JO beslutade att Åda och landskapsregeringen har förfarit lagstridigt. Sam-tidigt landade en stämningsansökan från det förfördelade bolaget hos Ålands tingsrätt med ett skadeståndsanspråk på 2,7 miljoner euro.
Ådas och landskapsregeringens svar på dessa katastrofer har varit att bara ruska dem av sig. I tingsrätten verkar man inte ens bestrida att man gjort fel utan nöjer sig med att köpslå om storleken på skadeståndet. Och frågar man ägarrepresentanten, finansminister Torbjörn Eliasson (C), hur bolaget kommer att bete sig i framtiden får man svaret: ”Jag förespråkar att man förhåller sig så transparent man bara kan och följer lagen.”
Detta svar är som insmort i sälfett. Det låter finfint, tills man inser att det bara betyder att Åda kan fortsätta att bete sig exakt som förut: med hänvisning till den nuvarande åländska lagen hävda att man som aktiebolag inte behöver lämna ut handlingar, och sedan tuta och köra som vanligt.
Det är uppenbart att landskapsregeringen tillåter Åda att fortsatt gömma sig bakom en lucka i lagstiftningen för att slippa bli granskat. Tövlas det med upphandlingar betalar man notan i rätten och låtsas som det regnar.
Under tiden tiger och lider personalen – om de inte har råd att säga upp sig i protest, som nyligen styrelseordföranden Anders Wiklund.
Detta är inte acceptabelt. Stämningen, skadeståndsanspråket och JO-beslutet bevisar att Åda vansköts och mörkar vanskötseln. Landskapsregeringen måste nu följa Mariehamns stads exempel och genom ett ägardirektiv ålägga Åda att hädanefter följa de förvaltningsrättsliga principer som gäller för myndigheter. Allt annat luktar rättsröta.
Minister Eliasson har ett folkligt förtroendeuppdrag. Vill han behålla det förtroende bör han göra allvar av pratet om transparens.
Från och med nu ska pappren på bordet.
