SÖK
MENY
Planeten brinner, politiker bedrar sig själva
Den brittiska regeringen planerar att bevilja 100 nya licenser att borra efter olja i Nordsjön. I Finland hävdar den nye miljöministern att ny teknik för att ta tillvara koldioxid ska hjälpa oss nå klimatmålen utan att behöva minska utsläppen. Klimatet har sina ”Bagdad Bobs”.
Skogsbränderna och rekordhettan i södra Europa har inte fått toryregeringen att darra på manschetten när det gäller att ”maxa ut landets olje- och gasreserver”, som premiärminister Rishi Sunak uttrycker det. Den brittiska regeringen vill också pumpa upp 500 miljoner fat olja från ett fält väster om Shetland, med det vackra namnet Rosebank.
Oppositionen och miljöorganisationerna rasar – förstås – men Sunak får också kritik från sitt eget parti. ”Fel beslut vid exakt fel tid”, sa den konservativa parlamentsledamoten Chris Skidmore om planerna att borra i Nordsjön. Skidmore har själv lett en utredning av hur Storbritannien ska uppnå nollutsläpp år 2050, och är därmed möjligen mer insatt i frågan än premiärministern.
Sunak argumenterar att det är mer skonsamt för miljön att utvinna olja och gas på hemmaplan eftersom det – enligt honom – innebär tre till fyra gånger mer koldoixidutsläpp att importera fossila bränslen från andra länder. Men experterna påpekar att den allra största delen av den importerade oljan och gasen kommer till landet via pipelines. Plus att den importerade oljan och gasen oftast är mer miljövänligt producerad än den brittiska.
Sunak hävdar vidare att det vore bra för landets energisäkerhet att producera sina egna fossila bränslen. På detta svarar experterna att det inte är så marknaden fungerar. Oljan och gasen från de planerade fälten i Nordsjön kommer inte att kunna öronmärkas för inhemsk konsumtion, utan säljas på de internationella marknaderna.
Inte heller är det någon snabb lösning på frågan om varifrån landet ska få sin energi: enligt Mike Berners-Lee, miljökonsult och professor vid universitetet i Lancaster, tar det i snitt 28 år från det att en licens beviljas till dess att gasen och oljan kan utvinnas.
Berners-Lee sågar också Sunaks påstående att borrningen i Nordsjön ska ge brittiska konsumenter billigare energi:
”Om regeringen på riktigt oroade sig för energipriserna skulle den lägga krutet på att minska energiförbrukningen, till exempel genom att energieffektivera bostadsbeståndet och modernisera kollektivtrafiken.”
Premiärministern vet således inte vad han pratar om, eller så bryr han sig inte. Senast nästa år måste han utlysa nyval, hans parti ligger illa till i opinionsmätningarna, och någonstans där får man väl söka orsaken till det här utspelet.
Nyligen hölls tre fyllnadsval i Storbritannien, där torypartiet bara lyckades vinna ett. Det var i Boris Johnsons gamla valkrets, där torykandidaten vann med knapp marginal efter att ha angripit förslaget om att införa zontaxor i vissa delar av London för bilar med höga utsläpp, i syfte att förbättra stadens luftkvalitet. Mer behövdes tydligen inte för att premiärministern skulle se det som ett vinnande recept att plädera för mer fossila bränslen i stället för mindre. Medan andra i hans parti oroar sig för att fossilkramandet ska driva i synnerhet unga väljare i armarna på oppositionen.
I Finland flaggade vår nye miljöminister Kai Mykkänen (Saml) i Helsingin Sanomat nyligen för att Finland kommer att bomma utsläppsmålen inom markanvändningssektorn för åren 2021-2025. Men det gör ingenting – enligt ministern – för vi ska i stället satsa på att nå koldioxidnegativitet 2035. Det vill säga att Finland ska sätta in åtgärder som binder mer koldioxid än vad vi släpper ut i atmosfären.
Men tekniken är fortfarande för ny och oprövad för att Mykkänens vision ska kunna förverkligas. Hufvudstadsbladets Katarina Koivisto återger ett uttalande från Tekniska forskningscentralen VTT som säger att det är betydligt billigare att minska de faktiska utsläppen än att ta tekniska kolsänkor i användning.
”Det är inte realistiskt att tro att Finland under en regeringsperiod kunde nå EU:s utsläppsmål genom att ta i användning teknik som tills vidare inte finns i större skala. Det är både dyrt och tidskrävande och låter sig knappast ens göras”, skriver Katarina Koivisto.
Den som var med för 20 år sedan minns ”Bagdad Bob”, Iraks dåvarande informationsminister Mohammed Saeed al-Sahhaf, som blev känd i hela västvärlden under Irakkriget för att insistera inför tv-kamerorna på att inga amerikaner hade lyckats ta sig in i landet när tittarna praktiskt taget kunde se dem bakom hans rygg. De som tror att mer fossila bränslen och ännu ofärdig teknik är svaret på klimatkrisen: de är vår tids Bagdad Bob.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
