SÖK
MENY
Plattformen fanns, men debatten uteblev
Fotoutställningen Ecce Homo har nästan 25 år på nacken, och fick både hyllningar och bombhot när den visades i slutet på 90-talet.I och med Åland Pride lyftes utställningen igen i ett panelsamtal med konstnären. Det hade varit på sin plats att rota lite djupare i det som provocerar.
När fotoutställningen Ecce Homo skulle tas till Åland år 1999 vägrade direktionen för Eckerö post- och tullhus ställa ut den. Utställningen består av tolv fotografier som är tolkningar av bibliska bilder ur ett hbtqia+-perspektiv. De föreställer bland annat Jesus iförd högklackat i en tolkning av Jesu sista måltid av Leonardo Da Vinci.
Dåvarande kulturminister Harriet Lindeman (FS) sa till Nya Åland att man ”inte var redo” för utställningen.
Post- och tullhusets verksamhetsledare Peter Winquist å sin sida replikerade:
– Landskapet borde visa en dynamisk och tolerant kultursyn. Vi ska stöda minoriteter över huvudtaget. Man måste se det här i ett vidare perspektiv.
Han ifrågasatte också politikernas kompetens att välja konstutställningar.
Peter Winquist satte fingret på en viktig punkt: Ecce Homo handlade inte bara om Jesus avbildad naken eller i högklackat – den handlade om att lyfta en samhällsdebatt som legat och bubblat under ytan länge nog.
I onsdags – nästan 25 år efter att Ecce Homo först visades i ett skyddsrum i Stockholm – kom konstnären Elisabeth Ohlson Wallin till Åland för att delta i ett panelsamtal under Åland Pride. Kvällen bjöd på en för all del trevlig och intressant diskussion. Men ett av de kanske tyngsta på förhand utannonserade samtalsämnena togs aldrig riktigt upp: Det om helighet och den goda provokationen.
Ska något kunna fredas från konstens tolkning? Det är ett samtal Åland skulle behöva, även i dag.
Konstens jobb är inte bara att stryka medhårs och vara oförarglig. En levande konstscen ska även ha utrymme för det som väcker debatt och reaktioner.
Konst är inte bra för att den är omtyckt och harmlös. Samtidigt betyder det inte automatiskt att all konst som provocerar är bra.
Ecce Homo är inte skapad för provocerandets skull. Det är kärlek och humor i alla bilder, det var Elisabeth Ohlson Wallin noga med att poängtera under samtalet.
– Jesus har alltid tolkats på olika sätt för att folk ska kunna identifiera sig med honom, sa hon, och visade bilder på honom med asiatiska drag och som en dalkarl med blond page.
Det hon gjorde var en annan tolkning, som talade till hbtqia+-rörelsen – de som aldrig tidigare kunnat identifiera sig med Jesus.
Och tänk, en konstnär från lilla Skara i Västergötland som fick påven i Rom att rasa. Det är ju otroligt. När utställningen hängde i Zürich år 2000 höggs flera av bilderna sönder med yxa.
Samtidigt gav Ecce Homo bekräftelse till en hel samhällsgrupp som var djupt skammad, undantryckt och stigmatiserad.
Man måste inte uppskatta den typ av konst Ecce Homo är. Man måste inte bli glad över vad Elisabeth Ohlson Wallin gör med bilden av Jesus.
Men Ecce Homo får oss att känna något. Den är salt i ett riktigt smärtsamt samhällssår, den är en öppen famn för den som inte tidigare haft någon.
Konst som väcker debatt, öppnar en diskussion, gör sitt jobb. Den kan vara samhällskommenterande och lyfta upp det som ligger och bubblar under ytan men som ännu inte fått syre. Oavsett vad man tycker om konsten är Ecce Homo ett lysande exempel på en riktigt lyckad utställning.
Paradoxalt nog uteblev kärnan i debatten kring Ecce Homo vid onsdagens samtal: Är något helgat från konsten?
Det hade varit på sin plats att rota djupare i den diskussionen, när plattformen och publiken för en gångs skull fanns serverad.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
