SÖK
MENY
Politisk minnessvikt om demenscenter
Ett demenscenter ska slutligen byggas i Mariehamn. Officiellt är frågan om det blir vid Mariepark i Västerhamn eller på stadens tomtmark i Apalängen. Platsen ska vara klar i september.
Tillåt mig tvivla.
Vi kan börja med något där alla faktiskt är överens: Behovet av en utbyggd äldrevård på Åland är enormt de närmaste åren – och särskilt demensvården, där var femte person beräknas drabbas av kognitiv svikt, minnessjuka, alzheimers etc. Demensvården har speciella behov när det kommer till personaltäthet och vårdinstitutionens utformning.
Efter åratal av politiskt ältande i frågan, senast genom att lämna idén om en utbyggnad av Trobergshemmet (”för dyrt”), så lade i maj den tredje kommittén i ärendet fram en rapport som alla partier skrev under. Nu skulle byggbeslutet äntligen kunna tas i stadsfullmäktige och man var ense om allt i rapporten, även om att man var oense om själva platsen. Den detaljen skulle snabbutredas över sommaren och sedan skulle man låta stadsfullmäktige bestämma byggplats.
Enigheten frontades av Roger Jansson (M) och Barbro Sundback (S) som ingått i alla tre kommittéer. Ett demenscenter skulle sannolikt bli ett eftertraktat politiskt guldmärke för de båda.
Men enigheten uppvisar ganska omgående stora sprickor. Dels uteblev två partiers representanter i kommittén från enighetsuppvisningen, Michele Ferrari (Lib), som sades ha en varuleverans att ta hand om, och Marcus Måtar (Ob) som tidigt begärde utträde ur kommittén, men nekats. Det ligger nära till hands att tro att de ville distansera sig från kommitténs uttalanden.
Ferrari begärde sedan i egenskap av ordförande i stadsstyrelsen in utlåtanden från olika intressenter, bland annat verkar stadsarkitekten ha fått ett bredare remissuppdrag än kommittén tänkt sig.
Stadsfullmäktige blev en uppvisning i politiska tjuvnyp och käbbel.
Liberalerna gick på tvärs med kommittén och ville inte invänta de sista lämplighetsundersökningarna, utan på sittande möte besluta om Apalängen. Obunden samling var snabb att hänga på. Moderaterna undrade dels om stadsstyrelsen bett stadsarkitekten gå utanför det tänkta uppdraget och ta tydlig ställning i placeringsfrågan – och om det i grunden fanns ett mer personligt avog mot Marieparks arrendator (Dennis Jansson (M)) .
Socialdemokraterna togs på sängen och undrade varför man inte ens fått förslaget på papper.
Stadsfullmäktige kunde till slut, efter pausöverläggningar, enas om att staden ska inleda ett förverkligande av ett nybygge i egen regi av ett demenscenter med 60 boendeplatser.
Kommittén blev veckan därefter upplöst av stadsstyrelsen. Bollen ligger därför just nu hos tjänstemännen.
Om två veckor, på stadsstyrelsens första möte efter semesterperioden, ska stadsledningen komma med en första rapport.
Tills dess ska Marieparks byggnader ha granskats, dels i vilken kondition de kan tänkas vara och hur ändamålsenliga köksutrymmena är för ett framtida demenscenter. Dessutom ska konsulter tillfrågas kring skisser och bedömningar av tomt- och byggnadsförutsättningar. Markförhållandena för kommande utbyggnader på Apalängen är en väsentlig del i underlaget.
I september ska stadsstyrelsen återkomma till fullmäktige med ett förslag till slutlig placering.
När kommittén lade fram sin rapport beklagade den sig samtidigt över att tidigare planer skjutits i sank på tjänstemannanivå, eller att helt nya placeringar för ett demensboende lagts fram.
Det är därför förvånande att Barbro Sundback, bara några dagar efter att stadsfullmäktige värkt fram ett första beslut, själv lägger fram ett helt nytt förslag på placering, vid Lillängen-Ytternäs. ”Varför har ingen kommit på detta tidigare”, skriver hon i en insändare.
Hon blir själv svaret skyldig.
Det finns ändå några frågeställningar som man kan räkna med kommer upp, som innebär förseningar.
Dimensioneringen. På fråga varför just 60 boendeplatser har jag fått svaret att det är det definierade behovet. Där bör man se över hur effektivt personal kan utnyttjas och då är 72 platser en återkommande siffra för effektiv vårdorganisation. Behovet lär garanterat finnas. Inte minst med tanke på att man avser att upphandla privata vårdplatser redan nu.
Typ av boende. Det finns ett vurmande för en så kallad demensby, ett koncept från Nederländerna och Danmark som nyligen introducerats i Sverige av privata intressen. Kritik saknas inte mot modellen, bland annat att man närmast låter de boende bo i en illusion, en inhägnad låtsasvärld a la filmen ”Truman show” och grupperas efter personliga intressen. De ”byar” som byggts har varit lokala alternativ till annan modern demensvård. Varför lilla Mariehamn skulle lägga alla ägg i samma korg och investera stort i ett ännu dåligt utvärderat koncept, utan andra vårdalternativ, är en gåta.
Boendets konstruktion. Max två våningar, helst en enda, verkar vara melodin. Men några av de allra främsta demensboendena, liksom helt moderna byggen, har fler våningar än så. Med väl fungerande utemiljöer för detta vårdbehov.
Utöver detta finns förstås situationen med det pågående arrendet av Mariepark att lösa. Räkna med några turer till där.
I slutändan handlar dock demensvård väldigt mycket om bemötande. Det talas väldigt lite om personalen, som flyktigt hänvisas till något som tjänstemannasidan ska lösa. Mariehamn vill till och med lägga ut rekryteringen av vårdpersonal på landskapet. Här behöver man redan nu planera för utbildning, och inte minst bli en mer attraktiv arbetsgivare.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
