Runt 200 miljoner euro extra i statliga medel kan landa i landskapets kassa de närmaste åren.Men den finska regeringens ingång är att Åland inte ska ha en cent av dem.För Ålandsdelegationen seglar nu två unika ekonomiska frågor upp.

De senaste veckorna har det byggts hopp om extraordinära belopp för den åländska ekonomin.

Dels genom en extra intäktspost på 10 miljarder i statskontorets bokslut, då Åland årligen tilldelas statsmedel som ett avräkningsbelopp om 0,47 procent av rikets intäkter. Den enskilda posten skulle innebära 47 miljoner euro till Åland utanpå ordinarie avräkningsbelopp.

Dels ska sjöfarten införlivas i Lagen om utsläppshandel, vilket innebär att den åländska andelen av avgiftsbelagda utsläpp stiger från 0,55 procent till cirka 4 procent. Därför ska nu också fördelningsnyckeln omförhandlas för de intäkter för dessa utsläppsrätter som tillfaller Finland.

Landskapsregeringens inställning är att man ska följa samma princip som tidigare och helt enkelt ge tillbaka till Åland det som åländska aktörer betalar in. De något översiktliga beräkningarna, där ö-undantaget inte räknats med, ger i så fall en extra intäkt jämfört med i dag på mellan 20-25 miljoner årligen som ska användas för klimatinvesteringar. Beloppet kommer vara som högst 2027 då full avgift tas ut och sedan sjunka då rederierna förutsätts vidta åtgärder som minskar deras kostnader för utsläppen.

På totalen handlar alltså utsläppspengarna om ännu mer än avvikelsen i avräkningsbeloppet.

Tillsammans är potentialen runt 200 miljoner som skulle tillföras den åländska kassan på några år.

Föga förvånande har Finansministeriet respektive Arbets- och näringsministeriet redan anmält en annan inställning i dessa två exempel: Åland ska inte förfoga över dessa pengar.

Gemensamt för båda ärenden är att de i slutändan hamnar på Ålandsdelegationens dagordning. När det gäller avräkningsbeloppet så har Ålandsdelegationen en beslutande makt – och när det gäller fördelningen av utsläppsintäkter så granskar Ålandsdelegationen en så kallad överenskommelseförordning juridiskt, det vill säga resultatet av förhandlingar mellan landskapsregeringen och ministeriet.

För väldigt många är Ålandsdelegationen en diffus instans. Den består av två av lagtinget utsedda representanter (Nils Lampi, bland annat vd för Wiklöf Holding och styrelseordförande i Ålandsbanken, och Mariehamns stads kanslichef Emma Dahlén) och två av Finlands regering utsedda representanter (Justititerådet Eija Siitari och professor Päivi Leino-Sandberg) samt den åländska landshövdingen Marine Holm-Johansson som ordförande. Alla har personliga suppleanter.

Dess uppdrag är att vara opartiskt sakkunnigorgan när det gäller frågor om självstyrelselagen – och bidra till att lösa intresse- eller kompetenskonflikter som uppkommer. Normalt hör vi talas om den när en ny lag ska granskas för att kunna antas. De ekonomiska regleringarna har mest haft karaktären av att vara en formsak.

Men de nu aktuella ärendena sticker ut på flera sätt, främst till sin storlek på beloppen, vilket gör att gammal praxis kan komma att ifrågasättas. De finska ministerierna anser det inte rimligt att Åland ska tilldelas knappt 50 miljoner för en bokföringsteknisk lösning och potentiellt runt 150 miljoner för klimatinvesteringar.

Jag gjorde som finansminister Mats Perämaa (Lib) verkar ha gjort: konsulterade den tidigare ordföranden i Ålandsdelegationen Peter Lindbäck med 24 år av erfarenheter och praxis. I dag är han partikamrat till Perämaa och invald i lagtinget, så ur ett visst perspektiv är han också part i målet.

Det visar sig att det i Ålandsdelegationens närliggande historia finns ett starkt exempel från när Finland förband sig att genom EU:s försorg låna Grekland 200 miljoner euro – men 100 miljoner nyttjades aldrig. De återfördes som en intäkt, på samma sätt som tio miljarder i outnyttjade elstöd nu har återförts.

Åland fick de pengarna. Nu handlar det alltså om 100 gånger mer. Man kan tänka sig att Finansministeriet kommer att vässa argumenten och anse att tillskottet saknar proportioner.

Men Ålandsdelegationen har ingen rimlighetsprincip att ta hänsyn till, endast en strikt juridisk tillämpning. Och de enda intäkter som undantas i avräkningsbeloppet är lånade pengar. I så fall har Ålands landskapsregering ett starkare case än vad man faktiskt själv vill påskina.

Så vad kan gå snett?

Ålandsdelegationens beslut ska stadfästas av presidenten. Finansministeriet är föredragande. Visst, här finns en teoretisk möjlighet att presidenten skickar tillbaka ärendet.

Av sammansättningen i Ålandsdelegationen är det lätt att tänka sig att det handlar om två parter – Åland och riket – som ska enas, men den är främst att betrakta som en domstol som enbart fokuserar på juridiken – fri från politiskt hänsynstagande. Den ska ge ett enhälligt utlåtande. När det handlat om extra anslag som Åland sökt historiskt så har ett visst prövnings- och tolkningsutrymme ändå funnits och man har behövt ta hänsyn till de aspekter som inkommer. Men en avvikelse i underlaget för avräkningsbeloppet lär knappast betraktas som det.

När det gäller fördelningsnyckeln för utsläppsintäkter så är det normala att den är färdigförhandlad och det återstår att granska avtalet juridiskt. Men om parterna inte kommer överens uppstår ett skiljeförfarande hos Ålandsdelegationen. Man begär då en rekommendation av Ålandsdelegationen som är så nära ett bindande beslut man kan komma. Det har inte inträffat på åtminstone de senaste 25 åren, men även en sådan skulle den finska regeringen kunna strunta i.

TEXT:

Björn Nylund

bjorn.nylund@nyan.ax

Mer läsning

Hög tid göra Åland redo att försörja sig

Nytänk krävs för att fler ska lämna bilen hemma

IFK har tagit samhällets intresse för givet – nu är det dags att ändra på det