SÖK
MENY
Prioriteringar och Vibecession
Dagens dubbla ledarspaningar funderar lite över åländska kulturprioriteringar och begrundar det historiska valåret 2024.
Dunkelt sagt, dunkelt tänkt?
I gårdagens Nya Åland kunde man läsa om hur landskapets kulturbyrå och föreningen Mathantverk på Åland bägge fått avslag av landskapets näringsavdelning på sina ansökningar till medel för kompetenshöjning inom sina respektive områden; Mathantverkarna sökte pengar till en förstudie om en åländsk mathantverksutbildning; kulturbyrån ville anställa en projektledare för att utreda möjligheterna till en kompetenshöjning inom ”de kreativa näringarna”, alltså kulturarbetare av alla de slag.
Eftersom bägge ansökningarna framstår som angelägna och välmotiverade höjer den kulturintresserade på ögonbrynen. Motiveringen till avslagen, densamma i bägge fallen, framkallar dessutom hos läsaren en ilning av renaste språksmärta:
”Ansökan avslås då projektet i urvalet inom den ansökta prioriteringen erhåller en totalsumma av fastställda prioriterade urvalskriterier vilka vid jämförelse med andra inom nämnda prioritering inlämnade ansökningar är för låg och de tillgängliga programmedlen är begränsade. Vidare bidrar projektet inte till programmets målsättningar gällande resultat.”
Ouch.
Hur ska man förstå denna formulering? Gunilla Nordlund, specialsakkunnig på utbildnings- och kulturavdelningen och den som sökt pengarna för kulturbyråns räkning, gör ett tappert försök till tolkning i Nyans intervju:
– Jag tolkar beslutet som att det kommit in ansökningar som bättre uppfyller målen. Och att det prioriterade målområdet är ”kompetens för alla”. Och vårt projekt handlar om kompetens specifikt inom de kreativa näringarna, alltså inte ”för alla”.
Mådä. Den krångliga meningsbyggnaden känns ändå som formalism ut i fingerspetsarna; man undrar lite om inte näringsavdelningens tjänstemän stirrat sig blinda på det prioriterade målet ”kompetens för alla”. Men vad är egentligen en ”kompetens för alla”? Bordsskick? Nöjaktig förmåga att knyta skorna? Ju mer specifik en kompetens blir, desto fler faller rimligtvis ifrån och vips så uteblir stödet. Är detta verkligen en bra vägledande princip för beslutsfattande?
Tjänstemännen bakom formuleringen har varit helglediga och onåbara. Det är fullt möjligt att det fanns och finns välgrundade skäl till avslagen. Tills de obskyra besluten har klarnat förblir dock Gunilla Nordlunds enkla fråga i Nyans intervju relevant: Vad är det som vi ”alla” har nytta av, om inte konst och kultur?
Valens år 2024 – vibecession?
Åtta av världens tio folkrikaste länder (Bangladesh, Brasilien, Indien, Indonesien, Mexiko, Pakistan, Ryssland och USA) går till valurnorna i år. Häpnadsväckande nog är 2024 historiens största valår, då mer än hälften av jordens befolkning röstar antingen nationellt eller i viktiga regionalval. Tidskriften The Economist skriver i sitt novembernummer att hela 76 länder kommer att hålla någon form av val i vilka samtliga väljare får delta; 43 av dem kommer enligt analysinstitutet EIU att vara fullt ut demokratiska.
Många av dessa val kan komma att få stora konsekvenser vad beträffar den förda politiken – som valet till EU-parlamentet, presidentvalet i USA och parlamentvalet i Storbritannien. Det blir därför viktigt att begrunda vilka stämningar som råder i valmanskårerna jorden över. Den amerikanska dagstidningen Washington Post rapporterar något oroväckande i det sammanhanget: alla ser sig just nu som förlorare.
En undersökning i USA nyligen visade nämligen att 44 procent av de liberalt sinnade väljarna ansåg att den inhemska politiken blivit mera konservativ det senaste decenniet (bara 16 procent ansåg att den vridits mer till vänster); samtidigt kände 55 procent av de konservativa väljarna att strömningarna gått i mer liberal riktning (endast 15 procent hade en motsatt uppfattning).
Man kunde tro att denna pessimistiska världssyn hade med ekonomin att göra, men i stort har världen faktiskt klarat av de senaste kriserna – pandemin, räntorna, inflationen – bättre än väntat; i USA ökade BNP med nästan fem procent det tredje kvartalet, arbetslösheten är låg och reallönerna har stigit. Ändå råder det en ”vibecession” – en recession i vibbar – i landet som inte bådar gott för president Biden och hans progressiva politikerkolleger världen över.
För Washington Posts kolumnist E J Dionne Jr. hävdar att denna vibecession är ett globalt fenomen: ”I hela den demokratiska världen står ledarna för såväl mitten-vänsterpartierna som mitten-högerpartierna inför allvarliga hot från den yttersta högern”, skriver han. Anledningen, menar han, är att högerpopulisterna medvetet driver på en åsiktspolarisering för att komma till makten; en polarisering där bruket av kulturella och ekonomiska hotbilder väl tjänar sina syften.
Med andra ord, 2024 lär bli året då invandring, politisk korrekthet, kriminalitet och pro-Pridevärderingar ännu mera kommer att utmålas som de största hoten mot mänskligheten, jorden över.
Om man bara kunde hoppa fram till 2025 redan nu.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
