SÖK
MENY
Rasism – ett retromode som missklär precis alla
I USA firades i går minnesdagen av människorättskämpen Martin Luther King Jr. Samma dag som Donald Trump svors in som president, och samtidigt som det i Finland pågick en uppbygglig debatt om brädspelet Afrikas stjärna.
”Nationen är sjuk. Ofärd hotar landet.” Så sa Dr. King den 3 april 1968, dagen innan han sköts ihjäl.
Och USA är inte friskare i dag som nation. New York Times-reportrarna Clyde McGrady och Rick Rojas skriver att många amerikaner lär fira att minnesdagen sammanfaller med installeringen av Trump, återvald till stor del tack vare sitt ökade stöd bland icke-vita manliga väljare.
”Andra”, fortsätter McGrady och Rojas, ”ser med olust hur Trumps rörelse, med sin tonvikt på infödda amerikaners rätt och på slopandet av inkludering som ett politiskt mål, strider mot grundprinciperna i Dr. Kings filosofi.”
Den återkommande frågan är varför så många röstade på Trump utan att ha några skäl att tro att han skulle göra deras liv bättre. McGrady och Rojas citerar författaren Leah Wright Rigueur, som säger att demokraterna försummade att ta itu med de sociala missförhållanden som Dr. King varnade för redan på sin tid. I synnerhet de ekonomiska orättvisorna.
”Alla gräsrötter vet redan att Trump är rasist. De vet att han är en pratkvarn utan spärrar, att han är emot invandring, men de säger också att ”ja, men jag är förbannad över hur mitt liv ser ut just nu”, säger Leah Wright Rigueur.
Likväl går det inte att separera den ekonomiska ojämlikheten från den rena rasismen. Liselott Lindström, före detta Afrikakorrespondent, noterade i Hufvudstadsbladet (Hbl) den 18 januari att flera av miljardärerna i kretsen kring Trump var bosatta i Sydafrika under apartheid, och verkar ha tagit till sig systemet. Inte bara Elon Musk, utan också Peter Thiel, David Sacks och Paul Furber. Thiel och Sacks gav redan 1995 ut boken ”The Diversity Myth”, där de argumenterar för att rasism inte är ett problem och ingenting som staten borde försöka åtgärda. De här är alltså personer som stagar upp och finansierar Trump.
Rasism – för att säga det uppenbara – kan ju te sig rätt olika beroende på hur man själv ser ut i spegeln. Torsten Fagerholm skrev en krönika i Hbl med anledning av debatten häromveckan om brädspelet Afrikas stjärna. Bakgrunden var att daghemmen i Åbo beslutat att ta bort Afrikas stjärna, efter ett initiativ från Paco Diop, suppleant för VF i stadsfullmäktige, som själv jobbar på dagis.
”Det påminner om den kolonialistiska historien och om vad kolonialismen tagit av mig och andra”, sa han.
Vad tror du att det hände sen? Rätt gissat: den svarte mannen blir uppläxad av den vite mannen om rasism.
”Ifall vi väljer att tolka klassiska familjespel med hyperkritisk, fantasidödande blick – vad återstår i slutändan? Inte ens patiens,” skrev Torsten Fagerholm.
Han går med på att spelet må te sig delvis förlegat, men ”Just här ligger ändå en stor del av charmen: i retrovibbarna, i den ikoniska känslan av tidskapsel”.
Det som hänt sedan dess är att Paco Diop sa upp sig och lämnade landet efter att ha mottagit rasistiska hot. Så där charmiga, retrovibbiga, rasistiska hot, ni vet.
Torsten Fagerholm försäkrar i sin krönika att vi givetvis bör ”lyssna på personer som själva upplever vardagsrasism, ta dem på allvar”. Fast med måtta tydligen, för lite längre ner tillägger han:
”Då man väl fastnar i symbolpolitikens och den kulturella detaljstyrningens träsk riskerar man att trivialisera äkta problem.”
Jag vet inte om han anser att förföljelsen av Paco Diop är ett äkta problem eller inte. Eller om Paco Diop ser på det klassiska familjespelet med ”hyperkritisk, fantasidödande blick”. Men jag skulle hävda att det är Torsten Fagerholms fantasi som brister.
När du läser detta är installationen av Donald Trump i full gång, eller över. Jag hör till de som tror att Trumps ambition att bli USA:s president triggades när dåvarande presidenten Barack Obama fick publiken att skratta åt honom från talarstolen på den topptunga Washington Correspondents-middagen 2011. Fåfäng, humorlös och hämndlysten som han är stod han inte ut med att bli förödmjukad av en vältalig, bildad, svart man.
14 år senare står vi här, och kan bara hoppas att goda krafterna håller emot. Som Dr. King sa:
”Det yttersta provet för en människa är inte var hon står i tider av trygghet och bekvämlighet, utan var hon står i tider av motgångar och stridigheter.”
