SÖK
MENY
Rätt ska vara rätt
Irritationen har varit stor över att Ålands cancerförening behövs för att hålla igång flyget till Åbo. Men rätt ska vara rätt. Landskapsregeringen förtjänar minst lika mycket beröm som föreningen för att ”cancerflyget” fortsättningsvis är i trafik.
När flygbolaget Amapola i höstas meddelade att man slutar flyga mellan Mariehamn och Åbo på grund av lönsamhetsproblem uppstod en svår fråga: hur skulle cancerpatienterna som behöver behandling i Åbo nu göra sina dagliga resor?
Regeringen hade både pengar och vilja att lösa problemet, men det var inte så enkelt. Det går inte att dela ut stöd hur som helst, och i just det här fallet kunde flygbolaget inte ta emot mera skattepengar.
Det här oroade förstås många cancerdrabbade som nyttjar och har nyttjat flyget i sin behandling.
Lösningen blev därför något oortodox. Ålands cancerförening meddelade att den kunde köpa tillräckligt många flygstolar för att rutten skulle bli lönsam, därmed kunde trafiken hållas igång. En hedervärd insats som föreningen givetvis ska ha beröm för. Föreningen blir sedan ersatt ur landskapskassan – ”varenda cent”, för att citera lantrådet.
Ändå är det många som har uppfattningen att regeringen på något sätt har sjabblat och behövde räddas ur en pinsam situation.
”Politikerna blev tagna på sängen av beskedet och nu ska de skämmas”. Så låter i alla fall den mest högljudda opinionen på sociala medier. Också från den politiska oppositionen är man noga med att hylla cancerföreningen, något som föreningens ordförande Gun-Mari Lindholm knappast lider av.
Däremot har det varit relativt tyst om politikernas insats.
Men det finns de som viskar att landskapet mer eller mindre har använt cancerföreningen som en bulvan för att kunna betala för flyget utan att ”betala för flyget” – att upplägget har varit klart sedan lösningen presenterades. Det vill ingen egentligen säga högt, av förklarliga skäl. För det vore inte helt oproblematiskt om det skulle visa sig att Ålands landskapsregering har fixat och trixat för att ta sig runt reglerna för statsstöd. Inte heller oppositionen har något intresse av att lyfta frågan – för ingen vill vara den som plockar poäng på cancerpatienternas bekostnad och kanske riskerar hela upplägget. Det gör förstås att regeringsblocket, hur nöjt det än må vara med den här lösningen, får finna sig i att gå miste om berömmet.
Landskapsregeringen har förstås en svår fråga kvar: hur ska trafiken ordnas på sikt? På det här sättet minskar i alla fall risken avsevärt för ett totalt trafikstopp. Enligt infrastrukturminister Camilla Gunell (S) skulle det, enligt beräkningar som gjordes i höstas, kosta ungefär en miljon euro per år att upphandla linjen som hittills har fungerat på kommersiell basis. Och i budgetdebatten fick vi reda på att regeringen jobbar vidare på en långsiktig lösning – kanske taxiflyg? Det återstår att se.
Vill man kritisera landskapsregeringens hantering av Åboflyget så borde man främst rikta in sig på frågetecknen kring hur trafiken nu finansieras fram till februari, och kanske ännu längre om avtalet behöver förlängas. Man kan också ifrågasätta upplägget vad gäller priset, eftersom flygbolaget har givits ett utmärkt förhandlingsläge vad gäller hur mycket varje flygresa behöver inbringa för att vara lönsam.
Vill man däremot dela ut beröm för att flyglinjen mellan Åbo och Mariehamn fortfarande fungerar så ska nog både landskapsregeringen och cancerföreningen ha sin del.
