SÖK
MENY
Respekt kan överbrygga klyftorna
Vad blev det av det gemensamma bästa?Den frågan ställer sig Michael J. Sandel, amerikansk filosof och Harvardprofessor i boken The Tyranny of Merit (2021). I boken tvålar han till Barack Obama, Hillary Clinton och Tony Blair, som enligt honom bär en stor del av skulden för polariseringen och populismen i västvärlden.
Alla tre har talat för ”meritokrati”, det vill säga ett samhälle där talang, utbildning och ansträngning lönar sig och där alla har en rättvis chans. En god idé, tycker nog de flesta spontant, men enligt Sandel är det inte så enkelt. För om alla har samma utgångsläge så måste de som lyckas ha gjort det genom sina egna insatser, medan de som misslyckas bara har sig själva att skylla.
Vinnarna glömmer att deras framgång också kan bero på ren tur och goda krafter omkring dem – säg stabila hemförhållanden eller engagerade lärare – medan förlorarna söker efter syndabockar: säg utlänningar eller feminister. Kort sagt: hybris bland vinnarna, förödmjukelse och förbittring bland förlorarna.
Finns här början till ett svar på frågan varför människor röstar på populister? Enligt Sandel var det många av USA:s lågutbildade som välkomnade Donald Trumps angrepp på den så kallade eliten – de högutbildade, rörliga och öppna – och som upplevde att eliten såg ner på dem. Kanske hade Hillary Clinton vunnit om hon inte hade begått det fatala misstaget att tala om ”the deplorables”, ungefär ”de bedrövliga”. De ”bedrövliga” hörde henne, de visste att det var dem hon menade och de lade sina röster på hennes motståndare.
Självklart finns undantag: människor som verkligen nått framgång helt av egen kraft, och människor som dragit nitlotter i livet utan att för den skull få för sig att det är bögarnas, judarnas eller klimat-aktivisternas fel. Men parallellt med att merit-okratin har slagit igenom som idé så har fördelningen av pengar och välstånd blivit allt skevare världen över. Och vinnarna föredrar givetvis att förlorarna söker felet hos sig själva eller hos någon eftersatt grupp i stället för att kräva rättvisa.
Det är svårt att bekämpa en snedfördelning av välståndet om man samtidigt måste bekämpa idén att förlorarna på ett eller annat sätt har ställt till det för sig själva.
Sandel efterlyser ett samhälle där man inte måste ha universitetsutbildning för att känna sig som en uppskattad medborgare. Han ser pandemin som en påminnelse om hur beroende ett samhälle är av lågavlönade så kallade nyckelarbetare: butiksanställda, närvårdare, lastbilschaufförer, med flera.
Föreställ dig ett samhälle där föräldrarna till ett cafébiträde eller en kranförare är lika stolta över sitt barn som föräldrarna till en jurist eller läkare, och där varje medborgare kan känna sig värdefull och delaktig i det gemensamma bästa. Det ska gå att vinna omvärldens respekt utan att ha en hög lön. Klimatkrisen gör i vilket fall att vi måste sätta ett tak för vår konsumtion och hitta en annan definition på vad framgång är, bortom högskolepoäng och banksaldo.
