SÖK
MENY
Rosella var en magisk plats för många
Det var en känslosam sista kryssning med Viking Line-veteranen Rosella. Ombord bland tårar, kramar och spontan allsång inser man vidden av hur mycket platser kan betyda för människor.
”Det är ingen idé att torka tårarna, de kommer igen.”
Det konstaterade stammisen Nelly Melin ombord på sista turen med Rosella mellan Mariehamn och Kapellskär. Hon, liksom många andra som Nya Åland talade med under färden, pratade varmt om fartyget, personalen och gemenskapen.
”Man får ju en relation när man träffas så ofta”, säger Pia Laakso som jobbar i tax-freen och som fått både kramar och en present av kunder under söndagen.
”Det blir en så nära relation när man träffas så ofta”, säger hennes kollega Joachim Westerlund som fått trösta trogna passagerare i butiken.
För en utomstående kan det tyckas märkligt. Ombord på en sjösjukt gungande 42 år gammal färja står gästerna och gråter. Kramar besättningen, filmar infopersonal som gör sina sista utrop, skrålar i takt med bandet i nattklubben. Men efter några timmar ombord börjar det på riktigt sjunka in. Rosella är en genuint viktig plats för många människor.
Det finns en psykologisk term som kallas ”plats-anknytning” (place-attachment) som beskriver bandet som formas mellan individer och speciella ställen. Det sker både på individuell och kollektiv nivå, något som blev tydligt under Rosellas sista färd mellan Åland och Sverige. Resenären Ingela Nömm, berättar hur hon och hennes man brukar åka två, tre gånger i veckan. Hon pratar varmt om att spela bingo, där hon gärna hjälper äldre passagerare och hur många nya bekantskaper och vänner hon fått ombord. Under den korta stunden som Nya Åland pratar med Nömm hälsar hon hjärtligt på flertalet människor som går förbi och ger en annan stamkund en stor kram.
Vilka ställen vi skapar en stark platsanknytning till varierar från person till person. Det kan vara vårt barndomshem, en speciell stad, en parkbänk, skogsglänta eller ett rum. Det kallas inom geografin för ”topofili”, kärlek till platser. En sådan kärlek kan uppstå efter bara korta besök, men blir oftast starkare ju oftare vi besöker platsen ifråga. Ju bättre vi känner platsen desto mer familjära blir vi med den, vilket ökar anknytningen. Lite som när Nelly Melin visar oss en lite undangömd trappa ner till däck 5 för fotot vi ska ta av henne framför en vacker vägg av åländsk skärgård.
Forskning visar också att vi tenderar att se platser som vackrare och mer värdefulla ju mer tid vi tillbringar på/vid dem. Den som kanske stegar in för första gången på Rosella ser alla detaljer som avslöjar att hon är en 42 årig gammal dam med skönhetsfläckar. Men den som tillbringat mer tid ser dessa som detaljer att älska, att vörda.
”Man kliver ombord och hör motorljuden och känner dieseldoften, det gör man inte på de nya färjorna”, säger Tony Janttunen.
Platstillhörighet är generellt något som får oss att må bra. De förknippas med känslor av lycka och trygghet. De erbjuder också ofta en känsla av avkoppling eller underhållning. De fungerar även som symboliska tidsmaskiner, med inkapslade minnen som man kan återbesöka och bygga vidare på.
Inte undra på att det var så många tårar ombord på söndagskvällen. Bland personalen förstås för att de säger adjö till både arbetsplats och kollegor, men också bland passagerarna som gjort Rosella till sin.
Den kanadensiska geografikern Edward Relph som skrivit en bok på ämnet om platsanknytning konstaterar att ”vara människa är att leva i en värld som är fylld av betydelsefulla platser, att vara människa är att ha och känna din plats”.
För många var Rosella en plats de hade och kände. Det är en sorg att ta på allvar och hedra. Och även förundras över. För tänk ändå, att en skruttig liten ruttbåt mellan Åland och Sverige kan kännas som en så magisk plats för så många. Det är något himla fint över det.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
