De flesta människor kan endast identifiera tre känslor; glädje, ilska och sorg. Det leder till en samhälleligt fattig känslovärld som i sin tur påverkar allt från individers självbild och relationer till arbete och rättssystem. Vad forskare nu efterlyser är större emotionell kunskap på detaljnivå.

Länge har psykologer ansett att våra känslor kan delas in i sex kategorier; glädje, sorg, ilska, förvåning, rädsla och avsky. Fem av dessa utgör även huvudpersonerna i den populära Pixar-filmen Insidan ut – en film som har som syfte att utbilda både barn och vuxna i emotionell intelligens. I filmen, där man får följa vad som händer i huvudpersonen Rileys ”hjärnkontor”, strider dessa känslor över kontrollspakarna som styr Rileys beteende och liv.

Med hjälp av kompetenta och erfarna psykologer lyckas man skapa en film som ovanligtvis nog lyser strålkastarljuset på de ”negativa” känslorna och den viktiga roll de spelar i vårt liv. Huvudpersonen Riley, som är trött på att låtsas vara glad, hittar till slut tillbaka till sig själv och sin relation till föräldrarna genom att omfamna ledsamheten som till slut får ta över spakarna. Filmen hade premiär 2015, och sedan dess har man kommit ännu längre med den komplicerade känsloforskningen – men tyvärr hänger den mer detaljerade kunskapen på individnivå ännu efter.

En färsk undersökning, ledd av amerikanska känsloforskaren Brené Brown, med 7 000 deltagare över fem års tid, visar att de flesta av oss endast kan namnge och identifiera tre känslor medan vi upplever dem. Glädje, sorg och ilska.

Detta trots att vetenskapen nu hävdar att det finns upp till 87 känslor i vårt register. Att bara kunna identifiera tre av dessa reducerar inte bara kraftigt sätten vi kan prata om vår mänskliga upplevelse, utan också hur vi uppfattar känslor hos andra.

Det har länge funnits en övertygelse om att man med stor säkerhet kan uttyda andras känslor baserat på ansiktsuttryck. Det har gått så långt att både rättssystem, företag och tech-giganter influeras av och förlitar sig på konsten av att avläsa allt från ånger till glädje på människors anleten.

För några år sedan satte tidskriften ”Psychological science in the public interest” ihop en panel för att gå igenom den litteratur som finns på ämnet om känslor och ansiktsuttryck. Efter två och ett halvt år kom slutsatsen: det finns i princip inga bevis som tyder på att man med säkerhet kan veta något om en människas känslomässiga status baserat på hens ansiktsrörelser. Panelen får uppbackning av andra forskare som gjort liknande reflektioner:

”Vissa hävdar att de kan avgöra om någon är skyldig till ett brott, om en elev är uppmärksam under en lektion eller om en kund är nöjd efter sitt inköp. Det (finns) inte något sätt man kan utröna såna saker. Värre är, det kan vara farligt”, säger Aleix Martinez, professor vid Ohio State University till tidskriften Science Daily.

Faran ligger i att vi misstolkar eller helt missar den aktuella känslan och sen gör potentiellt livsavgörande antaganden utifrån vår felaktiga uppfattning.

Den här faran uppmärksammar även forskaren Brown i sin bok ”Atlas of the Heart” där hon återger arbetet hon och hennes team har gjort de senaste åren. Känslor är komplexa och oerhört många och varierande till sin natur. Det enda sättet vi säkert kan veta vad någon annan känner är genom att vara nyfiken, empatisk och ställa frågor.

”När vi ser någon arg eller någon som är i smärta så (…) måste vi bli nyfikna och lyssna, bli värdar för berättelsen som personen delar om sin upplevelse, och tro hen – även när personens berättelse inte reflekterar vår egen upplevelse”, säger Brown.

Hon kallar detta ”emotionell granularitet”, det vill säga att kunna vara specifik kring vad man själv eller andra känner. Ligger det kanske en känsla av frustration bakom vad vi tror är ilska? En känsla av förundran bakom glädjen? Hopplöshet bakom sorgen?

Forskning visar att ju bättre vi är på att gå in på emotionell detaljnivå, desto bättre kan vi hantera, förmedla och bearbeta våra känslor.

Filmer som Insidan ut har gjort ett bra arbete med att popularisera forskning på känslor och skapa något som man kan diskutera kring. Men det är tydligt att vi ännu bara befinner oss i början av den samhälleligt emotionella utvecklingen. I den bästa av världar skulle känslokunskap finnas på schemat i alla skolor och även vara ett återkommande verktyg i relationer och på arbetsplatser. Fram tills att det blir verklighet får vi alla göra vårt bästa att varje dag vara nyfiken på känslor, i alla dess 87 detaljrika och varierande former.

TEXT:

Heidi Hendersson

heidi.hendersson@nyan.ax