SÖK
MENY
Samtalets svåra konst
En lagtingsdebatt nyligen snuddade vid en genuint knepig fråga att förhålla sig till – och visade kanske också hur märkligt svårt vi har att lyssna på varandra numera.
”Vad är en kvinna?” frågade lagtingsledamoten Stellan Egeland (Ob) retoriskt i en lagtingsdebatt för ett par veckor sedan. Då det som debatterades på ytan var en teknisk bagatell om att anpassa åländska lagtexter till vissa rikslagar rörande graviditet, kan det tyckas förvånande att frågan ställdes och att debatten så drog ut på tiden att den fick fortsättas veckan efter.
Men i all sin enkelhet är faktiskt Egelands fråga så politiskt laddad att den efterföljande diskussionen – man frestas nästan säga kalabaliken – inte var förvånande.
För den ställda frågan ÄR svårbesvarad numera. Och reaktionen på den illustrerar också något lite sorgligt i vår samtid, nämligen att vi lyssnar så förbannat dåligt på varandra.
Ja, vad är en kvinna? Frågan har blivit ett krig à la 1914, med grävda skyttegravar och ett ingenmansland brett som en öken emellan. På ena sidan bakåtsträvande transfober, på andra sidan rabiata genusaktivister – om man får tro de bägge lägrens beskrivningar av varandra. Bakgrunden: den tillspetsade fråga som denna sida tidigare skrivit om: vem har rätt till definitionerna? Ska en persons självidentifiering styra samhällsnormer och nomenklatur, eller finns det medfödda biologiska skillnader mellan ”kvinnor” och ”män” som man inte kan kompromissa med?
Terrängen mellan skyttegravarna är närmast absurt minerad, och på ytan kunde en krigskorrespondent lätt urskilja bägge extremståndpunkterna representerade i lagtingsbataljen, förlåt, debatten.
”En kvinna är en person som själv definierar sig som kvinna. En kvinna kan inte reduceras till en livmoder eller något annat som finns i byxorna”, fyrade Nina Fellman (S) av.
”Vad är syftet med språk? Att vi enkelt ska kunna beskriva vad vi menar. Att plötsligt kalla en gaffel för en kniv är inget annat än idioti”, sköt Egeland tillbaka.
Boom smack krackelibang.
Men håll nu upp ett ögonblick, kombattanter. Det är faktiskt lite svårare än så. Man kunde för det första påminna Egeland att det förutom knivar och gafflar faktiskt också finns skedar i besticklådan, och för det andra påpeka för Fellman att hennes resonemang på sätt och vis upphäver vad den traditionella kvinnorörelsen kämpat för i över ett sekel.
”I över 100 år har kvinnorörelsen arbetat för att synliggöra kvinnors och flickors perspektiv och behov i organisationer och samhällen som annars utgått från mäns och pojkars behov. (…) Men de senaste åren har många av oss som arbetar med jämställdhet och kvinnors rättigheter märkt hur de åtaganden som finns för att synliggöra könsskillnader mellan kvinnor och män allt oftare frångås”, skriver ett imponerande uppbåd av svenska kvinnorättsorganisationer i ett upprop i Svenska Dagbladet i februari i år. Anledningen till texten var ett förslag att ta bort orden ”mor” och ”moderskap” ur den svenska föräldrabalken.
En del av formuleringarna i uppropet kunde vara direkt författade av Egeland. ”För att undvika ordet kvinna används redan i olika sammanhang ord som ”menstruerare” och ”livmoderbärare”, något som direkt avhumaniserar flickor och kvinnor”, ryter feministerna i SvD.
Jisses. Fredrika Bremer och Svetsar-Stellan, hand i hand? Get a room!
Fellmans sida av saken vill gärna beskriva Egeland som en ”neokonservativ” som drömmer om ”ett samhälle som aldrig funnits, där män är män och kvinnor är kvinnor och allt däremellan är borta.” Kanske, kanske inte. Men frågar man Stellan Egeland privat om vad han tycker (vilket Nyan har gjort) låter han lustigt nog tämligen nyanserad.
”Man kan naturligtvis känna en stark önskan att tillhöra det motsatta könet, och även göra kirurgiska ingrepp för att efterlikna det åtrådda könet. (…) Att en kvinna vill kalla sig för man står henne fritt, men att man ska ändra innebörden av ordet kvinna i lagstiftning för att anpassa sig till enskilda personers önskan, är enligt min mening helt galet”, skriver han till Nya Ålands reporter.
Aah. Så det var själva lagstiftningen som var problemet, inte de mänskliga definitionerna.
Det är milt talat intressant att den ”neokonservative” Egelands åsikter i frågan egentligen precis överensstämmer med vad betydande delar av den nordiska kvinnorörelsen anser. Och det är synd att en så betydande och klok åländsk feminist som Nina Fellman hellre gör en halmgubbe av sin motståndare än medger att frågan faktiskt är komplicerad.
Den sorgsna tanken infinner sig: tänk. Tänk om vi letade, inte efter det som skiljde oss åt, utan efter det som förenade oss?
Tänk om vi inte bara slentriandebatterade varandra, utan samtalade – och lyssnade på vad den andre sade? Det är en svår men viktig konst!
Och vilken trevlig mångfacetterad värld vi alla, män, kvinnor och allt där mittemellan, sedan kunde bebo tillsammans.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
