SÖK
MENY
Sars-förespråkarna har rätt, men det har även landskapsregeringen
Sjukkostnadsavdraget, skärgårdstrafiken och nu Michael Sars. Flera av landskapets sparåtgärder har mötts av protester från ålänningarna. Att spara i landskapsbudgeten är inget för de lättpåverkade. För försämringarna drabbar alltid någon bekant.
”Den här budgeten var egentligen ganska enkel. Nästa år blir det svårare att spara”. Så lyder omdömet från en av landskapspolitikerna efter årets budgetmangling.
Det är en intressant paradox att flera partier ur oppositionen kritiserar regeringen för att spara för lite i år. Samtidigt är de sparåtgärder som regeringen vill genomföra för det mesta, enligt oppositionspartierna, fel.
Rainer Juslin lämnade Liberalerna på grund av skärgårdspolitiken. Belackarna säger att han ägnar sig åt bypolitik när han inte kunde tolerera försämringar i sitt eget hörn av landskapet. Men faktum är att bypolitiken genomsyrar hela lagtinget. Inte den geografiska bypolitiken, men den mentala. Alla parlamentariker känner någon som drabbas av besluten som fattas i lagtinget. Ålänningarna är dessutom aktiva i sitt samhälle och det är lätt att skapa engagemang för olika frågor. Det lilla samhällets styrka kan samtidigt bli den största bromsklossen.
Det senaste exemplet är namninsamlingen för att rädda m/s Michael Sars som i går lämnades över till minister Annika Hambrudd (C). Över 1 200 personer har skrivit på listan för att fartyget även i fortsättningen ska vara en del av den åländska sjöfartsutbildningen. Det är en stark signal från de åländska gräsrötterna och ett berömvärt initiativ av de unga sjömännen att försöka säkra kvalitén på den åländska sjöfartsutbildningen.
Det belopp landskapet sparar på att göra sig av med Sars är småpengar i relation till hela budgetunderskottet, i alla fall om man ser till hur driften har budgeterats. Enligt Nyans rapportering budgeterar landskapet ungefär 270 000 euro nästa år för Michael Sars. Det är mindre än en procent av hela summan som måste sparas för att landskapsbudgeten ska vara i balans om fem år. Sammanlagt beräknas det kosta 570 000 euro per år at tha i drift. Fartyget har dessutom varit omtyckt. Att ha ett skolfartyg som ger en trygg start till sjöss där misstag tillåts och där eleverna inte ”kostar pengar” för de riktiga rederierna låter som en klok satsning – även om man lyssnar på motargumenten att fartyget används för lite och dessutom behöver rustas upp om det ska fortsätta i skolans tjänst.
Frågan är om landskapet trots protesterna står fast vid beslutet att sälja Michael Sars. Och om landskapet backar, vad händer med nästa års budget? Risken är att Michael Sars blir prejudicerande. Om reformer blåses av när de visar sig tillräckligt impopulära så ökar givetvis incitamenten att protestera mot nedskärningarna.
Prognosen är dessutom att nästa års budget blir ännu snävare, och att nedskärningarna ännu mer kännbara.
Sannolikt får politikerna därför ställa in sig på ett ännu fler missnöjesyttringar.
I sak har alltså Sars-förespråkarna helt och hållet rätt. Men det har landskapsregeringen också. För om landskapets ekonomi på sikt ska bli hållbar så måste politikerna använda sig av ”många bäckar små”. Det finns inget överflöd, ingen enda post som kan kapas för att lösa landskapets underskott.
Att spara utan att försämra är omöjligt, i alla fall när det handlar om tiotals miljoner.
Att bli av med Michael Sars är en försämring för sjöfartsutbildningen. Men kanske det behövs för att vi om tio år ska ha råd med en sjöfartsutbildning alls?
Det är förstås ingenting som framtidens sjökaptener eller maskinmästare ska behöva ta ställning till.
Det måste däremot landskapsregeringen.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
