SÖK
MENY
Slarv och småfusk förlåtligt, inte ideologisk distans
Handen på hjärtat – hur många har fuskat med någonting någon gång? Hur många har några skelett gömda i sina garderober, kanske inte stora hemskheter men små pinsamheter?
Alla, tror jag är svaret. Det är det som gör oss mänskliga, att vi alla begår misstag och dumheter och att vi kan ändra oss. Det finns rätt många tvärsäkra uttalanden som jag inte gärna vill bli påmind om, och det finns saker som passar en privatperson att säga och göra som inte går ihop med vissa typer av uppdrag och arbetsuppgifter.
Sett ur det det perspektivet är inte de nykläckta svenska ministrarnas tv-licensfusk så farligt. Det är en rätt vanlig åkomma, särskilt bland unga människor som flyttar ofta att man tycker att det är en onödig pålaga som man av princip inte ska betala.
Att ha en barnflicka som jobbar svart är väl heller inte unikt, och det handlar ofta inte bara om pengarna utan om att det är så krångligt att enligt alla konstens regler bli arbetsgivare till någon som utför så kallade hushållsnära tjänster.
Det som gör de nya svenska ministrarnas snedsteg allvarliga är att de genom sina reaktioner blottar en avgrund av pubertalt avståndstagande från de verksamheter, ramar och regler de nu är satta att förvalta och leda. De har inte handlat obetänkt och slarvigt, vilket är förlåtligt, utan medvetet ideologiskt.
När handelsminister Maria Borelius säger att hon inte hade råd att betala barnflickan vitt, så var det en lögn. Hon hade visst råd, bättre råd än de flesta. Hon tyckte bara inte att det var mödan värt, eller att staten skulle ha några pengar.
När migrationsminister Tobias Billström säger att han aldrig betalat tv-licens för att han tyckte programmen var dåliga, så är det en vulgär anti-inställning som mer än något annat visar att de nya ministrarna helt enkelt inte känner sig hemma i rollen som statens företrädare och tjänare. Den svenska höger som nu styr landet är fostrade i ett utanförskap till makten där de gemensamma åtagandena är ett nödvändigt ont, och gärna något man ormar sig ifrån.
Statsminister Fredrik Reinfeldt har därmed problem. Inte bara med skandalerna, som säkert kommer att dugga tätt ett tag ännu, utan också internt med inställningen till statsmakten och dess pålagor. Varje regering och ledare som med framgång ska kräva uppoffringar (till exempel i form av skatter och avgifter) måste genom eget exempel visa att det gäller lika för alla och att det faktiskt är rimligt och rätt att man betalar.
Det kan inte Reinfeldts alliansregering göra i dag, för att ett flertal statsråd medvetet och uttryckligen distanserat sig från knegar- och skattebetalar-Sverige. Nu har folket genom de nya ministrarna bibringats känslan av att de blir lurade och framför allt föraktade för att de är dumma nog att betala.
Många olyckskorpar på vänsterkanten har kraxat om att högerklorna snart sticker fram ur de lånade sossefårakläderna, men få hade väl trott att det skulle bli den överklassiga djursholmsdamens lackade naglar som inledde återtåget.
De svenska sossarnas misstag var måhända att de till slut identifierade partiet med staten. Alliansens problem är att de kanske inte alls gör det.
