SÖK
MENY
Sopor: en mycket krånglig historia
Efter många om och men ska Åland in i det fastländska avfallssorteringssystemet. Men hur kommer det att gå med graden av sortering? Och lyssnade landskapsregeringen alltför ensidigt på producenterna när lagen nyligen ändrades?
Det är krångligt med sopor.
Avfall är vad som blir över när vi konsumerat något. Numera har vi bestämt att vi ska ta hand om avfallet, och göra det brukbart igen.
Återvinning är en bra tanke. Men knepigt i praktiken: allt måste separeras för att kunna återvinnas. Glas, metall, plast, kartong och förpackningspapper. Och sedan ska någon betala för att ta hand om det som separerats. Så att det kan återföras till tillverkningsprocesserna.
Ett problem i sammanhanget är att de som tillverkar och säljer sakerna vi köper – producenterna, kallar vi dem – förpackar dessa saker i en mångfald material. Herregud så de slår in grejerna vi köper!
EU har därför i ett direktiv bestämt att de som förpackar varorna ska bekosta insamlandet av de kastade förpackningarna. Tanken är att om en producent måste betala för återvinningen av det han slår in sina varor i, ja då kanske han slår in dem i färre lager. Som är lättare att återvinna.
EU-direktiv blir lagar i EU:s medlemsländer. I Finland säger lagen att producenterna ska bilda sammanslutningar och samla in de bortkastade förpackningarna. De ska stå för 80 procent av kostnaderna för insamlandet. Själva insamlandet sköts av kommunerna i samarbete med producenterna.
När det var dags för Åland att genomföra EU-direktivet ville vi (förstås) ha vår egen lösning. Så vi struntade i producenternas sammanslutningar på fastlandet och försökte gå vår egen väg. Det gick inget vidare. Vi lämnar berättelsen om varför därhän, annars kommer vi aldrig fram till nuet.
Här är nuet: Åland har till sist närmat sig de fastländska producentsammanslutningarna. Det gjordes upp en plan för hur de i samarbete med de åländska kommunerna skulle ta över kostnaderna för vår avfallsåtervinning. Planen var att det skulle finnas åtta insamlingsplatser för avfall på Åland, kallade ekopunkter. De skulle drivas och bekostas till 100 procent av producenterna, och dit skulle ålänningarna kunna föra sitt återvinningsbara avfall. Där skulle avfallet noga sorteras.
Utöver detta skulle också kommunernas egna lösningar fortsätta. Dels genom kommunförbundet Mise, som slutit avtal med Hammarland, Jomala, Kökar, Lumparland, Mariehamn och Sottunga – tillsammans inrymmande 65 procent av Ålands befolkning. Dels på andra vis, med återvinningsstationer och liknande, som i Eckerö.
Även denna kommunala insamling skulle producenterna betala för, dock bara till 80 procent (varför? Komplicerat. Den finska lagen ser ut så).
Allt var klart. Planen skulle omsättas i handling. Den nya lagen, som föreskrev de åtta ekopunkterna, sköts i omgångar upp medan producenterna räknade på saken, men skulle till sist träda i kraft 1 juli 2024.
Men sedan sa producenterna stopp. Det kostar för mycket med de där ekopunkterna, sade de. Ändra lagen, annars får ni ta hand om skräpet själva.
Och i förra veckan ändrade Åland lydigt lagen.
Den nya lagen föreskriver inga ekopunkter. Kommunerna ska samla in avfallet på ”kostnadseffektiva” sätt och sedan ska producenterna betala 80 procent av deras kostnader och föra bort skräpet – förhoppningsvis fint sorterat.
Men vad betyder ”kostnadseffektivt” egentligen?
Vad garanterar att sorteringen blir bra?
Och varför blev det så dyrt helt plötsligt för producenterna?
Nyans ledarsida har tagit del av Mises mejlväxling med landskapsregeringen inför den senaste lagändringen. Av den framgår att ovanstående frågor redan ställts – med skärpa.
Anna Holmström, Mises förbundsstyrelseordförande och Stefan Simonsen, förbundschef, skriver:
”Genom borttagandet av dessa till 100 procent av producentansvarsorganisationen finansierade ekopunkter försvinner en del av producentansvarsorganisationens ansvar för insamlandet av förpackningar och kostnader för bland annat hyra, snöröjning, dumpningar, tömningar, transporter och städning. Genom att ta bort de åtta ekopunkterna tar [producenterna] inte ansvar för eventuella orenheter i insamlingen av avfallet.”
Vidare: Holmström och Simonsen skriver att producenternas sätt att räkna på kostnaderna ”inte kan stämma” och anser att uträkningarna borde offentliggöras. De frågar sig ”vem som bestämmer vad som är kostnadseffektivt och med vilka förutsättningar och konsekvenser” och de anser att landskapsregeringen ”lyssnat på förpackningsproducenterna och inte konsumenterna och kommunerna”.
Ouch.
Mise har fog för sina invändningar. Ålands landskapsregerings plockanalyser visar att soporna sorteras till 65 procent med deras fyr- och åttafackssystem, men bara till 45 procent om det samlas in som i de övriga kommunerna. Skriver producenterna avtal med Åland och kräver ”kostnadseffektivitet” på sina villkor är risken stor att den nödvändiga sorteringen försämras avsevärt.
Och vem betalar? Man kan nog undra om producenterna kommer att stå för ens 80 procent av fiolerna. Just nu betalar Mises kunder det mesta av kostnaderna, vilket tragiskt göder den åländska folksporten Sparka På Mise, som om det vore kommunförbundets fel att lag är lag. Och framöver hägrar frågan om HUR de övriga 20 procenten ska erläggas av konsumenterna – för den pengen får inte tas ut skattevägen, vilket ingen ännu tycks ha uppmärksammat.
Men framför allt borde landskapsregeringen ta till sig av kritiken att man bara lyssnat på producenterna. För var inte hela poängen, med EU-direktivet och lagen och hela alltihopet, att det skulle svida i skinnet på producenterna? Så att de ska sluta förpacka i lager på lager?
Det är krångligt med sopor. Det lär inte bli lättare efter nyår.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
