SÖK
MENY
Applåder för klassanalys
I förra veckan var jag och lyssnade på Gudrun Schyman, som inbjuden av lagting, feministakakdemi och ABF föreläste om kvinnor i politiken, ett initiativ man tagit inför höstens lagtingsval.
Intressant var det, på alla sätt. Dels för det hon sade och hur hon sade det, Gudrun, dels för vilka som var där och de frågor som publiken ställde, dels för de reflektioner jag hörde efteråt.
Som obotlig feminist kan jag inte säga att det var något nytt i de fakta Gudrun Schyman laddade fram – att kvinnor i alla sociala skikt, i alla grupper, i alla partier ligger underst. Kvinnor har minst makt, minst pengar, minst resurser i alla sammanhang, och det är allt vetenskapligt och statistiskt belagt bortom diskussion.
Det finns självklart också individer som som det går bra för, det finns rika kvinnor och fattiga män och det pågår förändring.
Gudrun Schyman är inte blyg av sig. Med en självsäkerhet och karisma som är få förunnad, med humor och suverän publikkontakt gjorde hon en klockren marxistisk klassanalys, med klasskonflikter och allt, drog paralleller till dagens politiska partier, till Pappa Metall och Mamma Kommunal, etniska och sexuella minoriteter – och ingen protesterade.
Just i den stunden när hon förklarade så tycktes analysen så självklar att ingen, inte ens de mest borgerliga politiker i publiken sa ett pip.
Inte tror jag att Moderaternas eller Centerns kvinnor egentligen tyckte att samhället drivs framåt av konflikter mellan samhällsklasserna, eller att vänsterns är proletariatets enda sanna representanter (det kanske inte Gudrun menade heller, men det var så hon ritade sina bilder).
Efteråt tänkte jag att det är förunderligt att ordets makt är så stor, om den används av en skicklig talare, att människor som egentligen tycker helt tvärtom inte reagerar på det fast de ges tillfälle till det, utan snarare försöker hitta stöd för analysen och hålla med.
Nåja. Det var analysen av könsmaktordningen som var det centrala, och på den punkten fanns egentligen inget kontroversiellt att säga. Alla vet hur det är, de flesta av oss vet bara inte vad vi ska göra åt det, eftersom de som ska förändras i sitt sätt att tänka är vi själva.
Gudrun Schymans slutsats var att det är märkligt att kvinnor i fråga om makt behandlas som och beskrivs som en minoritet, när man de facto är nästan exakt hälften av alla människor, om inte fler.
Det är konstigt, när man tänker på det.
