SÖK
MENY
En krympande skara utan tatueringar
Varför har du inga tatueringar?
Så långt har det gått sen jag var barn, att man kan få den frågan. Men jag svårt att släppa barnatron att det bara är sjömän och fängelsekunder som tatuerar sig. Min aningen yngre kollega Icke växte upp med samma övertygelse. Och förstås hade han en vits om det:
– Det är bara fängelsekunder och sjömän som har tatueringar.
– Säger du det? Jag har en tatuering.
– Jasså… vilket fartyg har du jobbat på?
Han drog en liknande historia om Södertälje, prostituerade och hockeyspelare som inte var politiskt korrekt och förstås passar den inte i tryck. Men den var roligare.
Jag växte upp i ett hushåll med tatueringar. Pappa hade några sådana. Vad jag vet satt pappa aldrig i fängelse men till sjöss var han. Han hade tre så kallade luffarprickar i vecket mellan tummen och pekfingret. Det var tydligen vanligt att sjömän skaffade sig prickarna på sina första resor.
Men att skaffa sig en egen tatuering? Inget för mig. Inte hål i örat heller. För länge sen undrade mamma om jag hade tänkt ta hål i örat någon gång. Det vore ingen bra idé, tyckte hon.
Varför inte, undrade jag.
I så fall skulle polisen ha det med i signalementet om jag var efterlyst, var hennes bästa argument.
Även om en ring i örat eller näsan eller en tatuering skulle locka mig vore det omöjligt på grund av en kronisk oförmåga att fatta stora beslut. Och för mig vore det stort. Det stupar redan på utmaningen att bestämma vilken dekoration som vore rätt för mig.
En bild av någon känd människa jag beundrar? Vad gör man sen om man får veta att han, hon eller hen var en skitstövel?
Ålands flagga? Jonä. Den skulle inte vaja så stolt när man närmar sig hundra.
Även om en ring i örat eller näsan eller en tatuering skulle locka mig vore det omöjligt på grund av en kronisk oförmåga att fatta stora beslut. Och för mig vore det stort. Det stupar redan på utmaningen att bestämma vilken dekoration som vore rätt för mig.
En bild av någon känd människa jag beundrar? Vad gör man sen om man får veta att han, hon eller hen var en skitstövel?
Ålands flagga? Jonä. Den skulle inte vaja så stolt när man närmar sig hundra.
För trettio år sen hade Ålands museum en fin utställning om ”Den tatuerade ålänningen”. Om man vill uppmärksamma den krympande skaran otatuerade ålänningar finns det några kandidater här. En ovetenskaplig undersökning bland mina medarbetare som jag inte kunde se någon tatuering på visade att ingen har någon dold dekoration eller visdomsord på kinesiska och ingen har planer på att tatuera sig.
Newsflash: Nu säger William Stenius, troligen i affekt efter nyheten om Oasis återförening, att han skulle kunna tänka sig titeln på bandets första LP som en tatuering. Definitely maybe.
Om det blir lag på att alla medborgare ska ha tatueringar – och den dagen kan komma – så har jag kokat ner det till två alternativ.
Det första är mina barns personsignum. När jag fyller i diverse formulär och anmälningsblanketter för dem står det stilla när jag kommer till den punkten. Födelsedatum har jag koll på men det som kommer sen fastnar aldrig i minnet, vilka associationsmetoder jag än använder.
Det andra tatueringsalternativet är ”abborre”. Varje gång jag skriver det ordet känner jag att jag borde kontrollera stavningen. Blev det rätt nu?
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
