SÖK
MENY
En prestation värdig bjudningarnas moder
Tänk så stolt man kan vara över den efterkommande generationen! Det är rakt av bisarrt vilka oanade känslor en gammal kaxe, som normalt har det hårda skalet utåt aktiverat, kan känna när det gäller arvingarna.
Nackstyvheten och tårögdheten (den senare förstås dold till perfektion – man vill ju inte uppfattas som det hjärtnupna sjåp man innerst inne är) slog ner hårdare och än en klassisk Ronald Koeman-bomb från elva meter när familjens ”småtting” utexaminerades på Alandica i fredags, efter tre års strävsamma närvårdarstudier. Småtting är, i och för sig, aningen missvisande – men minsting i familjen är han de facto, trots sina resliga 1,90 meter – hela den volyminösa frisyren inräknad.
Hur som helst svepte känslorna tag om det allra innersta inret när han, under högtidliga former, förärades sin mössa. Senast, när hon lite mindre, men äldre av syskonen, fick en likadan mössa för två avslutningar sedan rådde det full pandemi och förbud att närvara. Kanske det därför renderade i ett känslopåslag utöver det vanliga den här gången. Precis lika stolta var vi naturligtvis den gången, men såväl vi som hon berövades ju delvis på upplevelsen då.
Prestationen, att ta examen, ska tvivelsutan firas och uppmärksammas stort. Men när började man med det?
I ett försök att se bakåt till tiden jag själv utexaminerades kan jag inte minnas några liknande festligheter. Det hände i och för sig för ungefär lika länge sedan som det, i tid räknat, tog för de där bibliska israeliterna (eller vad de nu kallades) att hitta ur öknen – för visst irrade väl det gänget omkring i uppemot 40 år utan att hitta rätt? En fascinerande tanke i anslutning till det är att GPS:en – den moderna tidens vägledare – i dag faktiskt är just en 40 år gammal uppfinning.
Nåja, tillbaka till det jag försökte skriva om – på tal om felnavigeringar.
Då, alltså 1986, fanns det ingen pandemi att skylla på, även om nåt jäkla kärnkraftverk förstås hade havererat samma vår – så vart tog min generations examensfestligheter vägen?
Antagligen firades det inte lika mycket på den tiden eftersom våra studieinsatser inte heller belönades med en mössa – yrkesutbildningarna var trots allt bara tvååriga då. Men kom igen, en sån där klassisk vit Hankkija-kepa med blå plastskärm hade väl vi arbetarutbildade åtminstone förtjänat?
Skämt åsido är det med mer stolthet än jag i ord kan uttrycka som jag ser våra barn växa upp och göra sin egen grej. Förträffligt jobbat Teo och Becka, ni gör mig stolt. Stort grattis samtidigt till helgens alla examinander och studenter – riktigt bra jobbat allihop. Framtiden är er – äg den!
