SÖK
MENY
Krönika av Fred Forsell: Hallå Finland, får jag komma hem eller?
Läs intervjun med Fred Forsell här!
Eftersom Sverige tydligen förlorade coronalandskampen mot Finland – det som inte skulle bli en tävling, men som givetvis blev just en tävling, en hel olympiad med dagliga siffror, uppdateringar och rankinglistor – så vet jag just nu inte om jag och min familj får komma till Åland i sommar.
Bakgrund för den som inte vet: Jag är ålänning men bor i Stockholm. Det betyder att jag har två nationaliteter, eller tre om man vill hårdra: Svenne, finne och ånne … ålänning menar jag. Det betyder också att jag kan prata skit om alla tre ”nationer” lite beroende på situation och sammanhang. Mycket behändigt när man vill vara inställsam, något som ni MYCKET INTELLIGENTA ålänningar fattar, till skillnad från alla stendumma svenskar jag måste umgås med dagligen.
Nåja. Jag vet alltså inte. Får jag eller får jag inte komma till Åland? Får min sambo, mina barn, följa med? De är ju 100 procent svenskar. En härva det där. Tidningarna tävlar i att rapportera mest obegripligt, gissningsvis på grund av den obegripliga finska regeringen, där den ena handen inte ens vet att den andra handen är en hand. ”Vad är det där för nåt lustigt med fem spenar på? Är det covid?”
Hallå, Finland, får jag komma hem, eller?
Så jag gör som jag alltid gör när jag inte vet, jag ringer T. Han är också ålänning i Stockholm. Och alltid obekymrad. ”Äh, det är bara att boka färja och åka, försöker gränspolisen stoppa dig så säger du att du är ålänning, och förresten tycker jag inte ens att du ska stanna när de vinkar in dig, kör bara, du är ålänning för fan, KÖR KÖR KÖR!”
Han har en poäng, känner jag.
Men för säkerhets skull ringer jag även L, som också han är ålänning i Stockholm. ”Äh”, säger han. ”Jag har ingen aning. Ska vi spela pingis och ta en öl?”
Han har onekligen också en poäng.
Eftersom jag är noggrann när det gäller research ringer jag också J, som även han är en ålänning i Stockholm. ”Hallå”, säger jag, ”vad händer”, men det visar sig att det är hans telefonsvarare och han är i Göteborg och gör tv-serier, och det är väl själve fan vad bra det går för vissa just nu.
Nästa samtal går till K, ja, ni har gissat det, han är en ålänning i GÖTEBORG.
”Jo, du måste ha pass till kidsen också, men om passen har gått ut är det skit samma, för de ser ju på bilden att det är samma unge”, säger han, svindlande nonchalant.
Jag blir inte klokare av mina välmenande vänner. Så jag inser att det nu krävs extraordinära åtgärder.
Således tar jag på mig slipsen och ringer till Finlands gränsbevakningsväsendes medborgarservicetelefon. Smaka på de orden, alltså. Gud, ibland önskar man att man vore dyslektiker.
”Goddag”, säger jag med en lätt bugning.
”Nej”, säger damen i luren och lägger på.
Eller, nja, nej, så var det ju inte. Hon nämnde någon färgkod som Sverige måste ha, och så var det incidenstalet, ”men jag mår helt okej”, intygade, jag, ”jag hade 36.7 i morse”, men det imponerade inte på henne, och därtill kunde jag inte koncentrera mig på vad hon sa, eftersom jag hela tiden funderade på om hon var bra eller dålig på svenska och ifall jag skulle behöva skriva en insändare efteråt.
Om vi ses på Åland i sommar? Ingen aning.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
