SÖK
MENY
Kattor, skator och biffar
Ena dagen är det nästan ingenting och följande dag står björkarna gröna.
Alla kattor springer omkring som yra höns. En ramlade nästan ner från vildvinet när den märkte att den var upptäckt. En annan promenerade på taket till garageinfarten och såg ut att komma fram och hälsa på mig i fredags, men den ville bara ta den trygga vägen ner via almen. Sen försvann den över till grannen och satt där och tittade på mig bakom häcken.
Men mest förundrad blev jag när jag genom fönstret fick syn på en hackspett som klängde i fågelbordet. En hackspett utan rött under vare sig mage eller i nacken. Och klumpig såg den ut.
Det var ingen hackspett. Det var en skata.
– Den är så klok vår skata, brukar maken säga. Jag är beredd att hålla med honom. Så vitt jag förstår skall skator inte klara av att klänga i ett fågelbord av nät med jordnötter på insidan.
Men skatan fick mig att tänka på att jag såg skator också i Madrid. Precis likadana som våra. Och då är frågan, förstår dom varann? Talar skator samma språk över hela världen?
Det handlade uppenbarligen inte om flyttskator (finns det såna) utan om stannskator, och då kunde man tänka sig att de har utvecklat en engen skatdialekt som inte förstås av våra nordliga skator. Vem kan svara?
Och när man i Sverige vill få in varg från Finland för att slippa alltför stark inavel i stammen, hur kommer den finska hanen (det är väl hanar som vandrar) i kontakt med den svenska honan? Om han ylar ”skall vi mötas?” så kanske hon hör honom yla att han vill slåss. Eller någonting annat skrämmande.
Apropå Madrid så måste jag berätta om Casa Paco. Det var makens goda vän Rudi från Italien som tillsammans med sin fru Anna lockade oss med dit. Stället är känt för sina biffar.
Biffar. Det var inga biffar. Det var enorma köttstycken, som beställdes per kilo och som serverades på glödande heta tjocka tallrikar. Köttet var väldigt rött inuti, men ville man ha det mer stekt så bara skar man loss en bit, lade den blodiga sidan mot tallriken och vips var biten bara medium.
Gästerna vid bordet bredvid oss beställde in halvkilos köttstycken var (jag jämförde med Rudis bit på ett halvt kilo). När vi hade kommit halvvägs hade de putsat faten. Och in kom lika mycket till!
Jag bara gapade. Visst, det var jättegott. Godare oxe har jag aldrig ätit (det var alltså inte tjurfäktningstjur). Men i såna mängder.
Fast det är klart, om jag hade avstått från gazpachon och från efterrätten i andalusisk stil så hade jag nog klarat 300 g.
Dagen efter var ingen av oss vrålhungrig vid morgonkaffet. Och jag försökte låta bli att tänka på vilka fotavtryck vi satte i miljön den kvällen.
Vinet var också gott.
Harriet Tuominen
