SÖK
MENY
Med rena ilskan som drivkraft
Jag ska säga som det är. En eller två gånger i veckan finns det en karl som jag verkligen hatar, i ungefär tio minuter per gång.
Min ilska är just då så intensiv att jag gnisslar tänder och svär (tyst för mig själv), och det är bland det bästa jag vet.
Ungefär tjugo minuter senare är samma kille nästan det vackraste som finns, när han står och trampar med armarna höjda och säger till oss,en samling svettiga kärringar, att andas ut.
Den där hatblixten, den kommer i en särdeles intensiv fas av ett träningspass. Man ska trampa upp och ner på en step-bräda, och sjunka lågt ner samtidigt. Det är så förbannat tungt. Lårmusklerna känns som cement, det gör ont överallt och känns som om man skall svimma.
Precis då kommer han studsande som en Duracell-kanin och peppar! Snabbare. Håll i! Lite till!
Och så är man skapt, att man försöker. Man hör ju att Det Är Bara Lite Kvar. Sedan en paus på 20 sekunder då man börjar tro att det kanske går att andas i alla fall. Och så är det dags igen. Och igen. Och igen.
När det gått nästan en timme säger han, killen, att det är dags för Finalen. Då vet man att det blir helt galet jobbigt, men man är alldeles, alldeles nära slutet, och så försöker man ännu lite till, och Duracell-kaninen studsar omkring och är alldeles tokig.
När det är över rinner svetten på helt osannolika ställen på kroppen. Det finns ingen kraft kvar i en enda muskel, men jag är lycklig och fylld av kärlek.
Jag ser det på alla andra också – den rena och skära lyckan över att ha överlevt än en gång. Den nästan omtumlade insikten: Jag orkade!
Innan jag blev omvänd till motionär kunde jag absolut inte förstå varför man skulle ställa sig i ett rum, en grupp och låta någon okänd människa domdera åt en om att man skulle jobba hårdare och snabbare och högre och lägre.
Idag älskar jag det på något märkligt, masochistiskt sätt, utom de där korta stunderna när jag hatar. Och förmodligen är det just för stunderna som jag alls går på träningspass. Annars kunde jag ju lika gärna lunka min vanliga löprunda i min vanliga makliga takt, och aldrig tvingas av någon överenergisk att ta ut mig lite till, lite extra, lite mer.
