DELA
Foto: Jonas Edsvik

Nu ska det ske, jag ska lära mig hur man kör båt

Jag ska lära mig att köra båt, äntligen kanske man kan säga för jag har tjatat om det så länge jag kan komma ihåg. Jag har aldrig fått lära mig just detta trots att jag spenderat alla livets somrar antingen i Bohuslän hos mormor eller hemma på Åland, ofta i någon sorts båt. Trots att min storebror minsann kört båt sedan barnsben, saknar just jag denna nästan självklara kompetens. Vilket jag avundsjukt brukar påpeka för min pappa, eftersom det såklart är på honom som ansvaret över min okunskap vilar.

– Du har aldrig varit intresserad av att köra båt, säger han då. Och fortsätter att köra sin snipa medan jag sitter bredvid och tittar på havet. Och så har samtalet förts år efter år. Men nu har något hänt, dödläget är brutet.

Jag har aldrig känt mig speciellt hemma på sjön, jag blir lätt sjösjuk, jag blir rastlös och trött av brummandet från motorn. Det var alltid bara som en enda lång väntan på att komma fram till ön där man kan bada och fika och sola. I ärlighetens namn har jag väl kanske inte varit lika intresserad av båten som av min solbränna. Men nu kan jag se det fina med turerna och kanske blir det jag som kör om några år och pappa som sitter bredvid och tittar ut.

Jag har börjat uppskatta dagarna i kabyssen av långa tystnader som emellanåt bryts av våra spontana funderingar på tillvaron medan vatten och öar och himmel och moln glider förbi. Vi kastar ankar och sätter oss ute i solen, äter reissumies med ost och dricker ljummet kaffe.

Min omvandling från passagerare till kapten är långt ifrån halvägs men undervisningen har börjat lite spontant och hålls längs resans gång.

– Snö på toppen står i norr, ropar Pappa över motorljudet och pekar på en vit och svart pinne som står i vattnet.

– Pinnar i väst har vit mage och pinnar i öst har svart, förklarar han. Vi ska åka väst om Finland och öst om Sverige.

Vi vinkar till andra båtar, för på sjön hälsar man. Båtfolk har sin egna trevliga gemenskap utan landbaserad osäkerhet. När vi kommit in till kajen skriver vi i loggboken vart vi har åkt, om väderlek och vindstyrka.

När vi ska klättra i land trillar pappa och faller omkull på bryggan.

– Det gick bra, säger han. Förbannade skor att fastna i allt. Vi låtsas som att det inte räknas eftersom foppatofflor kan krångla oavsett vilken ålder man är i och i bilen på vägen hem planerar vi att bygga en pall att skruva fast på bryggan. Så blir det lite lättare att stiga av och på, om man skulle råka ha foppatofflor.

Tack för att du väljer Nya Åland!

Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.

Välj belopp