SÖK
MENY
Pingvin, påfågel eller panelhöna?
Lördag. Det är mars. Eller november.
Stämningen på utestället som alkoholmarinerade ålänningar obönhörligen dras till, likt poliser sugs till Rökka, är minst sagt ljummen. Man kan nästan föreställa sig Sverker Olofsson (eller Annika Orre för den delen) komma dragandes med en grön överdimensionerad sopkorg och utbrista: ”Ska det vara så här?!”
Vi är en tapper men fåtalig skara som inte hunnit fylla 30. Vi tillhör alltså den målgrupp som ”fortfarande uppskattar att gå ut”. ”Frivilligt.” Fast just i kväll känns faktiskt soffan och otaliga repriser av Lilla huset på prärien som ett riktigt lockande alternativ.
En ung herreman stapplar mot vårt anspråkslösa bord och vi flickor grips givetvis genast av en slags spänd väntan på att ett raggningsförsök ska ta sin början. Om det i sin tur resulterar i en omedelbar avvisning, eller en obegriplig grogg som man själv aldrig skulle ha fantasi nog att beställa, är liksom en del av spänningsmomentet.
Herremannen vaggar som en pingvin, något ofokuserat, men ytterst målmedvetet, mot bordet. Han tar ett stadigt tag om närmsta stolsrygg och spänner sina blodsprängda ögon i oss församlade panelhönor.
Han väntar någon sekund, tar sats, vänder på klacken och går därifrån.
Det verkar som vi ålänningar är övertygade om att bästa sättet att träffas är mellan juldagen och minnesluckan. Eller möjligtvis långt ner på botten i ett grogglas. Ett märkligt resonemang, med tanke på att våra grannar i väster skriver bok efter bok med dejtingtips, kroppsspråksbehandling, relationsskapande och hur man bäst liknar en påfågel.
Varenda en av de där välmenande hobbypsykologerna till författare står nämligen på tå och skriker ut sitt budskap:
”Drick inte om du ska ragga!”
”Och varför skulle inte det funka”, frågar sig nu den krogsugne ålänningen. ”Vad är det för fel med att glömma bort vad man heter, blotta sina vinblåa tänder och andas ett stycke sur andedräkt på sitt span samtidigt som man länge och väl maler på om sin fotbollsskada från 2006 [schuugu-hunndra-scheeeks]?”
Jo, menar de uppnosiga författarna, som tydligen har sitt eget dejtande avklarat för ljusår sedan: Det är inte attraktivt. Det är inte så vi människor bygger relationer. Vi måste känna tillit, trygghet och en massa annat bjäfs. Det gör man inte om föremålet för ens beundran inte är vid sina sinnens fulla bruk.
Så tänk på det, pojkar och flickor, när ni rumlar runt i den åländska natten. Bestäm på förhand om du vill uppfattas som en vaggande pingvin eller attraktiv påfågel.
Eller sitt stilla och betrakta orrspelet som den panelhöna du är.
