SÖK
MENY
Sidospår och villospår i fiktionen
Ni vet när en sentida författare drar upp ett sidospår från en gammal klassiker, som ett slags ”fan fiction”? Här ett färskt exempel: ”James” av Percival Everett (namnet låter som plockat ur ett Lucky Luke-album, men han är högt ansedd professor i engelska vid University of Southern California). James i hans bok är samme man som kallas Jim i Mark Twains ”Huckleberry Finns äventyr” från 1884. I Twains bok rymmer pojken Huckleberry Finn från sin fosterfamilj när hans våldsamme och alkoholiserade far dyker upp. Samtidigt, från samma plats, rymmer också Jim, en förslavad man som just fått höra att han riskerar att bli såld till New Orleans, långt bort från sin fru och sin dotter, också de förslavade. De två slår sig samman och råkar ut för äventyr på sin flyktväg på Mississippifloden. Mellan dem uppstår ett slags tillgivenhet, men bara till en viss gräns. För Huck må vara ett fattigt och föräldralöst barn, men han är vit och Jim är svart, och platsen och tiden är USA före inbördeskriget.
Percival Everett gör James till en man som kan läsa, skriva och reflektera, men som låtsas vara en vidskeplig analfabet närhelst det är vita människor i närheten. Han går in i en roll, talar bonnig dialekt och föreställer sig också inför Huck. Ett svek? Ett svar finns kanske i den här dialogen, när Huck börjar fundera på att ta värvning. ”Att bli soldat, och kriga – kan du föreställa dig?” ”Du menar att varje dag lyda order från andra och riskera att bli dödad?” ”Jag antar det.” ”Ja, Huck, jag kan föreställa mig”.
Charlotte Brontës ”Jane Eyre” från 1847 fick 1966 en liknande hyllning av Jean Rhys med ”Sargassohavet”. I den är huvudpersonen Bertha Mason, Mr Rochesters första fru. I ”Jane Eyre” är hon den galna kvinnan på vinden, den vars existens Mr Rochester försöker dölja för Jane Eyre. I Jean Rhys roman får hon sin egen berättelse, en förklaring till varför hon förlorade förståndet under sin uppväxt i Karibien, och hur hon hämtades därifrån till England.
Just nu läser jag Bengt Ohlssons nyutkomna roman ”Helga”, som är samma Helga som i Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” från 1905. ”Doktor Glas” handlar om ett mord: huvudpersonen blir förälskad i en patient, Helga Gregorius, som är olyckligt gift med den frånstötande pastor Gregorius men som bedrar honom med en annan man. Som läkare försöker doktor Glas ge ordinationer som ska få pastorn att avstå från att ligga med sin fru, men utan att lyckas. Så: cyankalium.
2004 utkom Bengt Ohlsson med sin parallella roman om berättelsens mordoffer, ”Gregorius”. Den blev jag inte vän med. Jag gör nu ett nytt försök med ”Helga”, återkommer om det.
