SÖK
MENY
Språkdebatt behövs, men gärna i nyare banor
Är det fel av arbetsgivare på Åland att kräva kunskaper i finska för vissa typer av arbete? Det tycker lagtingsman Danne Sundman (ob), som menar att det är deprimerande att en jurist som utbildat sig i Sverige kan ha svårt att få jobb på Åland på grund av bristande språkkunskaper.
Ja, vad ska man säga? Att Sundman är ute på sju famnars vatten om han menar att politiker över huvud taget ska lägga sig i vilken kompetens företag anser sig behöva. Att det är givet att just juridiken är ett området där det är viktigt att vara väl insatt i det egna landets lagstiftning ända ner på detaljnivå, och att språkkunskaper då måste anses vara en del av paketet.
Att det kanske är lite märkligt om man som juridikstuderande med ambitioner att jobba på Åland inte tänkt på att det kan finnas ett behov av kunskaper i finska.
Av den politiska diskussionen kan man ibland få uppfattningen att Åland förfinskas i rasande takt, och att det snart inte finns ett jobb att få som inte kräver flytande trespråkighet med finska som självklarhet.
Så är inte fallet.
Den stora majoriteten ålänningar lever fortfarande sina liv på svenska, med mycket få kontakter med finskan. Inte ens som journalist behöver man befatta sig med språket annat än i mycket begränsad omfattning. Snarast kan man säga att Åland i dag är betydligt mer präglat av och riktat mot Sverige än det var för 20-30 år sedan. Kulturellt, populärkulturellt, genom tv och massmedier är vi på Åland ibland svenskare än svenskarna, medan våra kunskaper om det finska och det finlandssvenska Finland blivit sämre.
Ur den synvinkeln kan man säga att avståndet gentemot Finland har ökat, dels genom att självstyrelsen stärkts och emanciperats, dels genom att kunskaperna och de personliga kontakterna över Skiftet blivit sämre då färre ungdomar i dag väljer att studera i Finland.
Samtidigt kvarstår de ekonomiska, politiska och juridiska banden intakta. Det som i dag skapar problem är alltså inte nödvändigtvis tecken på accelererande förfinskning utan snarare dess motsats – att de kulturella och språkliga klyftorna mellan Åland och riket växer, medan de strukturella banden kvarstår.
Det finns också en tydlig tendens i dagens värld att små språk, som både svenskan och finskan är, marginaliseras i förhållande till den ständigt närvarande engelskan. Det är ingen lycklig utveckling, eftersom våra egna språk utarmas på uttryck och verksamhetsområden som snart bara finns på engelska, men det är en problematik som nästan inte alls diskuteras.
Någon gång skulle man önska att språkdebatten på Åland kunde höja sig över den uttjatade finnskräcken och faktiskt handla om de verkliga och ständigt pågående förändringarna i vårt språkliga landskap. Där är finskan bara en ingrediens, och faktiskt inte ens den största.
Det största problemet för Åland i förhållande till riket och det finska språket är inte att Åland förfinskas, utan att Finland gör det. I takt med att finlandssvenskarna och svenskan i Finland blir mera trängda blir det också kärvare med de åländska kontakterna på svenska i Finland.
Där kunde det alltså vara en fråga om ren självbevarelsedrift att bibehålla och till och med odla de relationerna till Svenskfinland snarare än sätta sig på höga åländska hästar i förhållande till en grupp vars verklighet vi inte lever i.
