SÖK
MENY
Staplar att fundera på
Var femte ålänning bor ensam. Det är rätt många, men överraskar egentligen inte. Så ser livet ut. Är det bra så?
Staplarna som presenterades i lördagens Nya Åland över hur de åländska hushållen ser ut, ny statistik från Ålands statistik- och utredningsbyrå Åsub, överraskar inte, men är inte heller ointressanta.
Statistiken visar en delvis naturlig utveckling. Vi är friskare, lever längre och det sätter spår. I och med att vi lever längre blir ensamhushållen fler, eftersom den ena parten i ett långt förhållande med stor sannolikhet dör före den andra.
Men allt kan inte förklaras med olika livslängd. När knappt en fjärdedel av ålänningarna bodde ensamma 1970 så är andelen nu uppe i över 40 procent.
Också hushållen med två personer har ökat medan familjer på tre personer och fler stadigt har sjunkit år för år. Vi lever på ett sätt som inte ger tid för barn. Är det så?
Kvinnor lever statistiskt sett längre än män, så från 55 år uppåt ökar antalet kvinnor som lever ensamma medan antalet män är närapå konstant. Att antalet ensamboende kvinnor ökar kan lätt avfärdas med att de blir änkor. Men männen? De verkar ha varit ensamboende hela tiden. Faktum är att antalet ensamboende män är någorlunda konstant från 35 års ålder till 75+. Antalet ligger för fjolåret strax under eller över 400 sett per tioårsgrupp.
Det som sticker ut är antalet ensamboende män under 35 år. I gruppen 25–34 år var närmare 600 män ensamboende medan motsvarande antal för kvinnorna var under 300. Har det sett ut så också tidigare, att män väntar till en mognare ålder med att bilda familj eller är det här något nytt? Den konservativa föreningen påstod nyligen att männen har för låg status för att bilda familj. Det låter onekligen litet nervärderande av våra unga män, någon kanske kunde fråga dem.
Det måste finnas orsaker till att statistiken ser ut som den gör och det ger underlag för funderingar. Att vi lever längre än förut – antalet 80-plussare har mer än fördubblats sen 1970 – kan vi inte gärna se som negativt. Ättestupan är inget alternativ. Men att flerbarnsfamiljerna blir färre borde oroa. Vad gör vi för fel om de unga generationerna inte vill eller orkar skaffa barn? Ställer samhället för stora krav? Vad säger de i fertil ålder om sin syn på hur samhället fungerar?
Och så alla äldre. Enligt statistiken fanns det i fjol på Åland närmare 1 800 kvinnor och 1 500 män över 75 år. Av dem var hälften av kvinnorna och en tredjedel av männen ensamboende. Hur klarar de sig? En 75-åring i dag är för all del inte gammal, men behovet av service av olika slag kan öka rätt snabbt med åren. Man vill ju inte vara samhället till last med benbrott eller andra åkommor för att man putsar takrännorna eller skottar snö.
Vi har det inte alls illa här. Både dagvård och åldringsvård fungerar åtminstone på en basnivå. Men statistiken ger antydningar om att det inte går att slå sig till ro med det. Folk skall leva och må bra här också om 20 år, 50 år, helst också om 100 år. Finns det långa perspektivet med i planerna?
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
