SÖK
MENY
Stort steg för mänskligheten att sluta ljuga om människan
Denna ledare är ett resultat av de gångna 100 åren av kvinnlig rösträtt. Att en Agneta Eriksson-Granskog, en Tove Erikslund, en Camilla Gunell, en Ulrika Danielsson, en Christina Ehrnström, en Åsa Ceder och andra högt uppsatta kvinnor sitter där de sitter och gör det de gör är ett annat resultat.
Vi må tycka, vi kvinnor som tagit oss fram i dagens samhälle och nått hyfsat krävande positioner, att vi nått dem för egen maskin. Att vi är där vi är för att vi varit duktiga och arbetat hårt, Och trots motståndet.
Absolut är det så, men utan rösträtten, utan detta demokratiska och länge mycket symboliska bevis för att män och kvinnor är lika värda, hade inget hänt. Att formellt ha samma demokratiska rättigheter och skyldigheter som män ger inte automatiskt ett jämställt samhälle, men det är en grundförutsättning.
Efter 100 år med denna grundläggande rättighet kan man med fog säga att de finländska och åländska kvinnorna nått mycket långt. De har blivit en kraft att räkna med och att tävla mot, och kvinnor vinner sakta men säkert möjligheten att definieras som individer, inte som grupp och kön.
Man kan ibland känna sig lite småaktig, lite till besvär när man inför så stora förbättringar och förändringar som vi sett under det gångna århundradet ändå fortsätter kräva mer. Ändå måste vi göra det, också av respekt för de kvinnor som för 100 år sedan kämpade för rösträtt. De ville inte ha en halv röst per kvinna, inte ens en en tre fjärdedels röst. En kvinna, en röst, och en man, en röst.
Välmenande män och kvinnor kan i dag säga till otåliga feminister att de får ta det lugnt, att det tar en generation till innan kvinnorna finns på alla nivåer i samhället, det är ju ren statistik, liksom, att fler högskoleutbildade kvinnor ger fler kvinnor i jobbhierarkierna, och sedan rinner de uppåt som en giftig gas.
Till dem säger jag: det räcker inte för mig. Jag lever nu, och jag vägrar, absolut vägrar finna mig i att förutsättningarna i livet är sämre för min dotter än för mina söner. Hur kan någon människa inte bli arg vid tanken på att kvinnor 100 år efter att de beviljades rösträtt inte har lika lön för samma arbete?
Hur skulle man låta bli att uppröras över sin lägre pension till följd av barnafödande? Är det inte männens barn också?
Hur skulle man kunna acceptera att mallen för en människa fortfarande är en man, och kvinnan är undantaget.
Den stora förändring som ännu måste komma är frikopplingen av könsidentiteten som lokomotiv för människan som helhet. Människan som biologisk varelse, intellektuellt, yrkesmässigt, sexuellt, språkligt, kan sättas ihop och formas på så oändligt många sätt, om vi accepterar den möjligheten. I dag försöker vi fortfarande klämma in oss människor i två fyrkantiga hål, fast vi till formen kan vara cirklar, stjärnor, solar och månar.
Författaren Nina Björk skrev i Dagens Nyheter i veckan: ”I dag kan vi flyga till månen och operera hjärtan som gått sönder. Men vi kan inte upphöra att se beroende och behov av omsorg som ett tecken på svaghet. Vi fortsätter helt enkelt att ljuga om vad det är att vara människa.”
Nästa steg mot jämlikhet är att vi alla slutar ljuga om vad det är att vara människa, och att vi utmanar oss själva med frågan.
