SÖK
MENY
Stukad statsminister tvingas försvara det oförsvarliga
”Det är omöjligt att säga exakt var gränserna går”, svarade statsminister Petteri Orpo (Saml) på frågan om vad som kan accepteras av en minister, i samband med Vilhelm Junnilas (Sannf) avgång. Nu är frågan var Petteri Orpos egen gräns går, hur mycket han är beredd att svälja för att hålla ihop sin regering.
Turerna i den nytillträdda regeringen har varit så många att det är värt att repetera några. Näringsministern Vilhelm Junnila avgick efter bara tio dagar, efter avslöjanden om hans nära samröre med högerextrema kretsar.
Efter hans avgång framkom det även att han friserat sin cv: på sin hemsida skriver han att han studerar statsvetenskap och driver företag, men enligt Yles grävredaktion MOT har han bara varit inskriven på öppna universitetet utan att avlägga några kurser. Inte heller kunde MOT hitta några bevis på aktiv företagsverksamhet.
I veckan kom nästa förödmjukelse för Petteri Orpo: Sannfinländarna valde Wille Rydman att efterträda Junnila. Alltså samme Rydman som blev utesluten ur Samlingspartiets riksdagsgrupp i juni förra året sedan flera kvinnor gått ut i Helsingin Sanomat och berättat att han trakasserat och hotat dem (fler än en av dem var minderårig vid tidpunkten). Rydman nekade till att han agerat olämpligt, och blev aldrig fälld för något brott. I vintras gick han över till Sannfinländarna, ställde upp i riksdagsvalet och blev invald. Och nu blir han alltså näringsminister de närmaste två åren.
Dessförinnan har statsministern fått förhålla sig till inrikesminister Mari Rantanens (Sannf) tidigare uttalanden om att ”vi finländare inte får vara så blåögda att vi snart inte längre är blåögda”, och sannfinländske Europaparlamentarikern Teuvo Hakkarainens attack mot Svenska Folkpartiet: ”ett dvärgparti av kustsvenskar som jävlas med de större”, som ”förtrycker finsktalande” och borde ”kastas i soptunnan”.
Det är alltså Petteri Orpo som under den nya regeringens första turbulenta veckor har tvingats svara på mediernas frågor om alla sannfinländska utspel och uttalanden, medan Sannfinländarnas partiledare – finansminister Riikka Purra – har sagt väldigt lite eller ingenting. Hon har heller inte gjort några tydliga markeringar mot det som hennes partimedlemmar sagt och gjort.
Marianne Sundholm, politisk reporter på Yle, konstaterar i en analys att Sannfinländarna som parti inte tar avstånd till de kontroverser de kopplats till. ”Tvärtom tas de här politikerna i stolt och envist försvar”.
Det har blivit ett mönster för högerpartier att skicka signaler över huvudena på andra partiers väljare. Vilhelm Junnila gjorde med sin slips med tvättbjörnar på. På Åland har vi Obunden Samlings Stellan Egeland som på valvakan 2019 gjorde en gest som enligt insatta personer symboliserar vit makt. Hemliga blinkningar till åsiktsfränder inför mediernas kameror.
”Vi befinner oss i en situation där högerextrema krafter sitter i regeringen och har makt över det finska samhället. Det som bortförklaras som ett skämt eller slarv är inte ett skämt, utan en medveten dubbelkommunikation,” säger Miriam Attias, ansvarig chef för forskningsprojektet depolarize.fi som finansieras av Konestiftelsen, till Yle.
Att gå till val med ”alltid retar det någon” som paroll verkar dock ge utdelning vid rösträkningen. Och så länge de var i opposition så kunde Sannfinländarna unna sig att inte ha några spärrar. Men ett regeringsparti behöver vara redo att kamma till sig och ta hänsyn till de övriga partiernas agenda, om man vill bli kvar i regeringen och inte göra sig omöjlig inför framtida konstellationer.
För Petteri Orpo måste det har varit en stor ansiktsförlust att tvingas välkomna Wille Rydman som näringsminister, något som Sannfinländarna torde ha varit väl medvetna om. Den nya regeringens program har som överskuggande mål att balansera statsekonomin, något som Petteri Orpo ansåg hade varit omöjligt att genomföra tillsammans med Socialdemokraterna. Men frågan är hur mycket draghjälp han kan räkna med från Sannfinländarna, som för fram en näringsminister utan akademiska meriter, och vars företrädare kommer med grova förolämpningar mot ett annat regeringsparti.
Sammanfattningsvis har Sannfinländarna visat mycket lite lojalitet och respekt mot Petteri Orpo som statsminister och mot regeringssamarbetet. Och mig veterligen väntar SFP alltjämt på en ursäkt för att ha blivit kallat ”rasistgänget som förtrycker finsktalande” av Teuvo Hakkarainen.
Hur många bettskenor kommer Orpo och Anna-Maja Henriksson att hinna slita ut innan den här regeringen gjort sitt?
