SÖK
MENY
Svenskan är död – leve svenskan
Tack vare messpalterna och bloggvärlden är det svenska språket mer livskraftigt än någonsin förr. Språket utvecklas hela tiden, det betyder att svenskan överlever.
Christer Carlsson uttrycker i sin ledare i torsdagens tidningen Åland oro för det svenska språket. Han frammålar Åland som den sista utposten för det svenska språket: i Finland orkar ingen tala svenska och i Sverige har de engelska influenserna blivit för många. Dessutom menar han att media har en viktig roll för att det svenska språket inte skall bli slarvigt och efterlikna språket i messpalterna.
Christer Karlsson har fel. Svenska språket mår utmärkt, jag vågar till och med påstå att det mår bättre än på många år, och inte bara på Åland. Detta eftersom fler använder svenskan i skrift, skriftspråket är inte längre pantat av en offentlig elit. Svenskan har bara under det senaste året demokratiserats på ett sällan skådat sätt.
Som bekant måste allt utvecklas för att leva och fram för allt leva vidare. Tack och lov är det inte längre enbart i media och litteratur som svenska språket skapas och utvecklas, det är också i messen och fram för allt i bloggvärlden.
Finlandssvenska bloggportalen bloggen.fi har i skrivandets stund 1383 registrerade bloggar. Tidningen Ålands egen bloggportal har 180 registrerade bloggar. Det betyder att åtminstone 1500 personer bloggar på svenska i Finland. Det betyder också att 1500 personer mer eller mindre regelbundet funderar över det bästa sättet att på det svenska språket föra fram sina åsikter, tankar och känslor.
Det finns hela skolklasser som bloggar, det finns finskspråkiga som håller igång sin svenska genom att blogga och det finns syföreningar, jägare och filosofer som bloggar. Svenska språket används således inom vitt skilda områden och av olika människor i olika livssituationer.
Givetvis är svenskan inte alltid korrekt i varken blogg- eller messvärlden, men den är levande. De uttryck och formuleringar som inte fungerar kommer att med tiden att självdö. Eftersom målet med kommunikation är att göra sig förstådd upprepar ingen det som är obegripligt.
Ofta ser man kreativa språkliga lösningar i bloggarna eller messen. Som sagt, något är enbart uttryck för slarv och hafs, men mycket är gångbara och ger näst intill poetisk krydda. Smileytecken, som 🙂 och :o, är lika effektiva som utropstecken, om inte bättre eftersom smileys kan uttrycka nyanser. Begriper man dem inte hänger man inte med i språkutvecklingen och då skall man inte skylla på de som använder språket, utan på sin egen bristfälliga kunskap.
Ordet ”smiley” finns dessutom i Svenska akademins ordbok, vilket betyder att ordet trots sitt engelska ursprung är gångbart på svenska. Vill vi inte att engelska ord accepteras på svenska är det vårt eget ansvar att hitta svenskspråkiga alternativ.
Det väsentliga är att fler uttrycker sig. Att fler använder sitt modersmål är bättre än att några få uttrycker sig enligt exakta skrivregler, även om det sker på bekostnad av ett alltid korrekt språk.
Kanske är det svenska språket på väg mot skriftspråk som mer liknar talspråket och om så skulle vara – är det en katastrof? För ett par hundra år sedan såg svenska i både tal och språk också annorlunda ut, särskrivningar som många förfasar sig över i dag var kutym för bara något sekel sedan.
Om media över huvud taget har ett ansvar över hur språket utvecklas är det inte journalisters svårigheter att uttrycka sig korrekt som är problemet, vilket Christer Carlsson menar. Det är dagstidningarnas allt kortare texter som är det största hotet med läs- och skrivkonsten och således svenskan.
Skriftkonsten är en relativt svårtillgänglig konstform. Du kan inte bara se en tavla eller lyssna till en låt, du måste sätta dig ner och koncentrera dig, ofta under lång tid, för att förstå vad som framförs. Det är svårt att hålla ihop olika händelser och personer och att sammanfatta allt man tagit in.
För att läsa krävs vana, och då dagstidningar går mot en trend där allt förkortas och snuttifieras, underhålls inte vanan. Långa texter är inte farliga för en van läsare, men allt färre läsare är numera vana. Det skrivna ordet måste ibland få breda ut sig, men gör det allt mer sällan. Och det är ett hot mot svenskan.
