SÖK
MENY
Tack till vardagens änglar
”Stormen sätter sin mun mot huset och blåser för att få ton”, skrev poeten Tranströmer. Så är det att vara ålänning i stormdrabbade januari: man ligger halvvaken i mörkret och ”läser blundande stormens text” och tänker att snart far väl taket av.
Vid sådana tillfällen, när elektriciteten försvinner och sedan magiskt kommer tillbaka och vägen mirakulöst nog är plogad när ljuset återvänder, har man närmare än vanligt till hands att tänka tacksamma tankar om vardagens bortglömda änglar.
För i nattens mörker har faktiskt frusna människor av kött och blod ryckt ut i skogen och rett upp, fått bort de fallna träden från ledningarna och kopplat och lagat så att kaffebryggarna ska kunna gurgla igång som vanligt när övriga Åland väl vaknar.
På samma vis har anonyma plogbilsförare gått upp i svinottan för få vägarna farbara, vägar som inte sällan dessförinnan rensats från stammar och grenar av likaledes obesjungna män och kvinnor i självlysande halare.
Det är mycket kring Åland man påminns om när det blåser upp till storm. Små självklara saker som man ”glömt bort”. Som att vi är en ö, till exempel. När Rosella och Eckerö ställer in och Åbobåtarna går förbi och till råga på allt Stockholmsflyget ligger nere för räkning, ja då erinrar man sig med ovan skärpa att vi är ett stycke ensam granit långt ute i havet. Och att vi ytterst bara har oss själva att gå till när det kniper.
Gårdagens Nya Åland var som en katalog över allt som vardagens änglar fick tampas med under stormen: 20 extraarbetande elarbetare ute i skogarna och 4 på kontoret tog sig an skadorna på elnätet i samma takt som de uppstod i ständigt nya vågor, medan räddningsverket och frivilligbrandkårerna fick rycka ut titt som tätt för att rädda tak och skorstenar och bistå voltade bilar.
”Det är svårt att ta sig fram på vägarna och det blir svårt att köra i mörkret, när man nästan inte ser var vägen går. Men för vår del är det som en vanlig storm. Det gäller att hitta fel och ta bort dem”, sade elnätschefen vid Ålands elandelslag Jan Lindgrén lakoniskt till Nyans reporter. Så talar en öbo, van att metodiskt beta av den ena katastrofen efter den andra och inte sluta förrän jobbet är klart.
För de som bebor sina ensamma granitkobbar ute i havet härdas av dem. Öbor är som schweiziska fällknivar: De reder sig i de flesta situationer med hjälp av tusen små dolda färdigheter och praktiska kunskaper.
Man blir faktiskt mallig när man tänker på det. Titta på den större bilden, ålänning.
Det finns faktiskt bara 30 000 av oss. Det är lika många människor som bor i Nynäshamn. Har Nynäshamn ett parlament och en regering, en förvaltningsapparat, en polismakt, en vital landsbygd, ett (enligt vissa) orimligt stort antal kommuner och en vacker huvudstad med egen förvaltning? Har Nynäshamn en egen envist livslevande skärgårdsregion, ett sprakande kulturliv eller en egen sjukvård?
Nå, inget ont om Nynäshamn förstås. Men när man tänker efter så är Åland ett rutinmässigt utfört mirakel, och många gånger utförs det av vardagsänglar som alltför sällan får höra det lilla ordet Tack. Så nu säger vi det: Tack till alla er Ålands änglar som betar av katastroferna en efter en och inte slutar förrän jobbet är klart.
”Över världen går en mer allvarlig storm/Den sätter sin mun till vår själ/och blåser för att få ton. Vi räds/att stormen blåser oss tomma”, skrev Tranströmer apropå det då pågående Vietnamkriget och den moraliska identitetsförlust som många i väst upplevde.
Som ålänning känner man sig dock trygg på den punkten. Ingen storm blåser oss någonsin tomma.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
