DELA
Foto: Julia Kahelin, Riksdagskansliet
Från vänster: Riikka Purra (Sannf), statsminister Petteri Orpo (Saml), Anna-Maja Henriksson (SFP) och Sari Essayah (KD).

Tillfällighet eller en taktisk triumf?

    Sannfinländarna tappade stort i de finländska kommunal- och välfärdsområdesvalen. Är det en tillfällighet eller är det så här det går när populisterna tvingas ta ansvar för politiken?

    Sannfinländarna backar i nästan alla valdistrikt jämfört med föregående välfärdsområdesval (2021) medan Socialdemokraterna gör det motsatta. Ännu större blir skillnaderna i kommunalvalet. Där backar Sannfinländarna med 6,8 procent och blir därmed Finlands sjätte största parti, två placeringar sämre än förra gången.

    Även oppositionspartiet Centern, som ju i mångt och mycket tävlar med just Sannfinländarna om landsbygdsväljarna gjorde ett starkt val.

    Den enklaste förklaringen är ett utbrett missnöje med regeringspolitiken. Regeringen Orpo har med finansminister Riikka Purra (Sannf) i spetsen gjort stora ingrepp i den offentliga ekonomin för att spara pengar.

    Enligt Siv Sandberg, kommunforskare vid Åbo Akademi, speglar valresultatet regeringens nedskärningar, speciellt inom vården.

    ”Man har kunnat kapitalisera på människors oro över den närbelägna servicens framtid, och över att den kanske försvinner.”, säger Sandberg till Yle.

    Också det faktum att Purra frontar nedskärningarna har säkerligen spelat in. Hon verkar trivas med att odla myten om sig själv som 2020-talets finländska motsvarighet till Margaret Thatcher. Men hennes väljare delar knappast den entusiasmen.

    Men missnöje är inte den enda förklaringen. Sannfinländarna har en tendens att överprestera i riksdagsval. Partiet satsade inte heller särskilt hårt på kommunal- och välfärdsområdesvalen vilket bland annat syntes i kandidatlistan: ungefär 2 000 färre sannfinländska kandidater ställde upp. Så frågan är hur långtgående slutsatser man faktiskt kan dra av valresultaten om man översätter dem till rikspolitik?

    Yles senaste partimätning ger Sannfinländarna ett stöd på 15 procent vilket är betydligt bättre än söndagens val. Det skulle innebära att partiet är tredje störst i landet, även om Centern närmar sig för varje mätning. Men jämfört med det senaste riksdagsvalet skulle 15 procent förstås innebära en brakförlust för Purra, ett tapp på över fem procentenheter på bara två år.

    Valresultaten intresserar också utgående från diskussionen om Svenska folkpartiet, SFP, gjorde rätt som satte sig i en regering med Sannfinländarna. Det stora missnöjet som fanns inledningsvis verkar ha lagt sig något, också inom partiet. Till exempel österbottningen Ramieza Mahdi som från början tillhörde kritikerna inom SFP tycker nu att regeringsmedverkan har gett önskat resultat.

    Statsministern har försökt få Sannfinländarna att ta sin egen medicin. Inget mera gapande från oppositionsbänken, nu får partiet vara med och forma politiken i landet – och på samma gång ta ansvar för den.

    Och när man ser på hur regeringspartierna i övrigt klarade sig genom välfärdsområdes- och kommunalvalen så blir det uppenbart att just Sannfinländarna har tagit mest stryk.

    SFP:s tapp är litet, Kristdemokraterna tappar inget och Samlingspartiet växer i kommunerna. I välfärdsområdena växer både KD och SFP, medan Samlingspartiet backar marginellt.

    Är detta då en taktisk triumf över Sannfinländarna? Den som lever får se. Facit får vi först om två år.

    Det går i alla fall att konstatera att Finland har betalat ett högt pris i det här spelet, både vad gäller människorättsfrågor och hushållens ekonomi.

    Tack för att du väljer Nya Åland!

    Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.

    Välj belopp