SÖK
MENY
Tove Jansson: evigt aktuell
Det är glädjande att ”Sommarboken” av Tove Jansson ska bli en internationell storfilm. Hoppeligen lyckas resultatet behålla den Janssonska särarten bättre än vad de senaste årens nyproduktioner gjort.
Filmatiseringar av böcker är vanskliga. Är förlagan älskad kommer fansen att bli upprörda av minsta avvikelse från originalet, vare sig det handlar om kronologi eller karaktärsteckning. Följer å andra sidan filmatiseringen boken alltför troget blir det hela bara en trög avfilmning; flera av Harry Potterfilmerna gick detta öde till mötes.
Men ”Sommarboken” av Tove Jansson har ändå goda chanser att lyckas som film. Boken, som förra året fyllde 50 år, är en charmig, kärleksfull berättelse om en flicka, en pappa och en farmor av just den sort som Hollywood är bra på, och det är i Hollywood slipstenarna ska dras: rollen som farmor kommer att spelas av Glenn Close och regissör är Charlie McDowell. Man önskar filmteamet allt gott; vi får se slutresultatet på vita duken nästa år.
Och fastän Tove då fyller 110 år – författarinnan gick bort 2001, 87 år gammal – känns hon aktuellare än någonsin. Hemma på Åland fick vi under Prideveckan nyligen se premiären på Moomin Characters kortfilm ”Vilda klippor”, som berättar historien om hur åländska Källskär begåvades med sin kända Janssontavla, komplett med två filifjonkor och ett stort sjöodjur; ute i världen säljs hennes muminböcker fortfarande slätt i ständigt nya upplagor. Det är glädjande; framför allt de senare böckerna framstår allt mer som unika litterära mästerverk.
Men dessvärre har vi flera gånger fått se hennes särart förvanskas. De hemska japanska pastelltrollen från 1990-talet var illa nog; den nya tv-serien ”Mumindalen” från 2019 misslyckades i långa stycken helt att fånga familjens anarkistiska natur. Det är som att modern dramaturgi förkväver det speciella med Tove Janssons värld.
Det senaste exemplet på detta drabbade konstnären själv, i filmen ”Tove” från 2020. Fastän filmens produktion var imponerande proffsig – ljuset, regin, klippningen, gestaltningen, allt var på internationell nivå – så tog sig manuset oacceptabla friheter med sanningen.
För att dramaturgin skulle uppnå sin standardbåge tillskapade man nämligen ur tomma intet en genomfalsk konstnärlig konflikt mellan Tove och fadern Viktor som blev hela berättelsens emotionella motor. Modern Ham blev en konventionell tant, Tove en bekräftelsesökande libertin och Viktor själv ett själlöst surkart.
Så kan det gå när manusförfattare läser för många amerikanska dramaturgiböcker. Låt oss hoppas att den kommande filmatiseringen av ”Sommarboken” låter bli klichéerna.
