SÖK
MENY
Trafikpolitiken är en offensiv kompromiss
Regeringen Sjögrens politik för skärgårdstrafiken är offensiv. Men kanske planerna är precis den som kan skapa långsiktighet.
Regeringen Sjögren kommer med stora löften för skärgårdstrafiken. Fem nya frigående färjor och åtta linfärjor på tolv år är planen för att modernisera skärgårdsflottan.
Regeringsprogrammet kommer samtidigt som skärgårdstrafiken närmar sig ett oundvikligt vägskäl. Många färjor håller på att passera sitt bäst före-datum, och vissa har redan gjort det. De kommer inte heller att klara framtida utsläppskrav. Något måste således hända.
Samtidigt finns ett högljutt missnöje, nu senast med vad många uppfattar som en nedgradering på tvärgående linjen. Det ska för tydlighetens skull sägas att det sannerligen inte är illa ställt vad gäller trafikens pålitlighet i dag. Av 40 000 avgångar går 99,998 procent enligt plan. Enligt infrastrukturavdelningen berörs cirka 20–40 avgångar av störningar på grund av tekniska orsaker och ungefär lika många på grund av väder varje år. Störningar betyder inte inställda turer, utan kan vara betydligt mindre dramatiskt än så.
Allmänhetens frustration kan mycket väl vara ett samlat uttryck för både driftstörningar och den otydlighet som visionerna för trafiken har präglats av. Tunnlar, broar, nya elhybrider och begagnade dieselfärjor – försämringar av standard ombord och politiska utspel om enskilda turer. De senaste åren har det varit lika relevant att fråga sig vad nästa landskapsregering har för visioner som att fråga vad den nuvarande vill.
Samtidigt har många känslan att ingenting rör sig i rätt riktning. Målsättningen måste vara att få förutsägbarhet och långsiktighet i planerna. Det är precis vad den nya regeringen har lovat – därför ser regeringsbasen ut som den gör.
Efter de senaste årens konflikter om skärgårdsbornas vägar kommer nu regeringen Sjögren, med infrastrukturminister Camilla Gunell (S) i spetsen, med ännu ett nytt angreppssätt som nog bör uppfattas som en kompromiss. Ingen stor omstrukturering á la kortrutten (i alla fall inledningsvis). Inga begagnade dieselfärjor á la Wikström. Däremot en satsning på att få ner utsläppen och samtidigt framtidssäkra flottan.
Det blir dyrt. Enligt regeringen ska de 13 färjorna kosta 200–300 miljoner euro. Det ska förhoppningsvis delvis täckas med extra anslag, alltså pengar från staten. Åland är av tradition inte särskilt framgångsrikt vad gäller extra anslag, och det är förstås svårt att veta om landskapet lyckas den här gången. Men en viss före detta landshövding som numera är lagtingspolitiker kan säkert vägleda processen, vilket åtminstone borde stärka chanserna.
Det lär däremot bli närmare 300 än 200 miljoner. Landskapsregeringens infrastrukturavdelning gjorde i höstas en prisuppskattning på fem frigående och fyra linfärjor (samt byte av Doppingen). Kalaset går, med dagens läge, loss på närmare 250 miljoner euro. Och prisutvecklingen är inte särskilt gynnsam varför 300 miljoner faktiskt kan vara i underkant.
Utredningens mål var att få igenom förändringarna till år 2050. Nu har ambitionsnivån höjts, den nya målsättningen är 2035. Det är en väldigt offensiv takt att förnya flottan i. Men planen lär i alla fall innebära att det händer saker – även om man inte når hela vägen fram.
Än så länge är det bara politiska visioner. Men det kan mycket väl vara så att det här är en kompromiss som håller hela vägen till 2035. Speciellt om någon annan betalar.
