SÖK
MENY
Trump och de förödmjukade
USA:s förre president Donald Trump ter sig alltmera kantstött. Men som politiskt fenomen kommer han att förbli aktuell under många år, och tjäna som ett varnande exempel för alla moderna demokratier.
Donald Trump har inte haft någon bra vecka. I måndags kom det amerikanska kongressutskottet som utredde attacken på Capitolium den 6 januari 2020 med en rekommendation till justitiedepartementet att åtala den förre presidenten på fyra punkter. I tisdags beslutade sedan ett annat utskott att offentliggöra de skattedeklarationer Trump så länge försökt undanhålla allmänheten.
I europeiska medier har mest det förstnämnda beskedet väckt uppmärksamhet. Det är förståeligt, eftersom det är historiskt: aldrig tidigare har kongressen rekommenderat åtal mot en president. Och det är inte vilka anklagelsepunkter som helst heller: anstiftan till uppror mot kongressen, förhindrande av kongressens arbete, försök till att bedra nationen samt vilseledande påståenden. Ingen politiker borde kunna repa sig från sådana anklagelser eller nesan att få dem riktade mot sig.
Men Donald Trump är ingen vanlig politiker. Han är ett fenomen och det är fortsättningsvis som ett sådant han kommer att vara viktig. För han lär oss något om hunger, och om status.
Trump har i ett viktigt avseende transformerat amerikansk politik. Han har skapat en kult kring sig själv. I kraft av sin märkliga personlighet har han entusiasmerat väljare som annars röstat på än det ena, än det andra – om de röstat alls. Han har väckt och enat människor som har som gemensam nämnare att de känner sig marginaliserade och hånade av ”eliten”. De är inte nödvändigtvis fattiga eller ens vita – även om majoriteten av dem är just vita – utan förenas snarare i sin övertygelse om att odrägliga, egoistiska viktigpettrar bestämmer över deras huvuden, och att de blir utskrattade och utnyttjade av dem.
De känner igen sig själva i Trump. Det gör inget att han är en rik hyperlögnare: de vet att han alltid betraktats som en obildad uppkomling av ”eliterna” – de välutbildade, smarta storstadsborna med sina snobbvanor och världsvanhet – och de känner att han delar deras mindervärdesfyllda hat över detta. De hungrar efter status på samma sätt som han gör.
Av denna anledning har han bara blivit starkare hos dessa basväljare hur han än gjort bort sig, beslagits med ömkliga lögner och avslöjats som just den bluffmakare och förlorare han är. Ju mer han exponeras, desto mer blir han en martyr för de förödmjukade.
Denna dynamik måste uppmärksammas mera i de moderna demokratierna. Det som förenar anhängarna av 1900-talets populismer är den grundläggande känslan av avund, förödmjukelse och behov av upprättelse. Alltsedan nazismen och fascismens födelse på 1920-talet har dessa ressentiment funnits i botten av häxblandningen, vad än namnet för dagen har varit. Peronism, gaullism, chavismo (efter Hugo Chávez) och trumpism: samma andas barn allesammans. Eller för den delen, på våra breddgrader: sannfinländare och sverigedemokrater.
För USA betyder detta att trumpismen består långt efter att mannen själv till sist vanärats och försvunnit. (Möjligen kan hans hittills dolda skattedeklarationer bli mer skadliga för honom i basväljarnas ögon än eventuella åtal, om de allt för mycket avslöjar honom som en skattebedragare. Men å andra sidan, tänker kanske trumpisterna, vem fuskar inte lite med skatten? Ännu ett bevis för att han är som vi!) För de förödmjukade har väckts och enats och letar nu hungrigt efter nästa bondfångarpolitiker som kan formulera och fokusera deras känsla av kränkthet. Av den anledningen kan man heller inte räkna ut Trump själv i valet 2024.
Men den viktiga lärdomen av trumpismen, relevant även för oss här hemma, är att den bara blir svartare och starkare om den hånas och utesluts. Där är Sverige ett gott exempel, med SD på 20 procent.
På något sätt måste alla som månar om våra samhällens fortsatta överlevnad och sundhet försöka överbrygga svalget och bjuda in till värmen alla dem som känner sig utanför och mindervärdiga. För på vissa sätt är hungern efter status lika stark som hungern efter mat.
Och, som Stig Dagerman lär oss: ”En hungrande människa mindre/betyder en broder mer”.
