SÖK
MENY
Tydligare gränser krävs för granskande journalistik
Två finländska journalister döms för röjande av statshemlighet. Vem vågar granska Finlands försvar nästa gång?
Härvan med Helsingin Sanomats artikel om signalunderrättelsecentret i Tikkakoski är svår att få grepp om. Klart är i alla fall att tidningen år 2017 publicerade en artikel om signalunderrättelsecentret som nu är nedlagt. Publiceringen ledde till en förundersökning och en uppmärksammad gryningsräd mot redaktionen. Fem år senare fick fallet, efter närmare 30 dagar i rätten, ett avgörande i den lägsta instansen: Helsingsfors tingsrätt.
Det finns en rad omständigheter som riskerar att sudda ut gränserna för vad som ska tillåtas och vem som är ansvarig för journalistiska publiceringar.
En liten förvarning: texten kommer nu att bli betydligt svårare att hänga med i.
Den centrala punkten är att journalisterna enligt tingsrätten har röjt uppgifter som är sekretessbelagda på grund av Finlands yttre säkerhet. Uppgifterna som publicerades utgjorde däremot enligt tingsrätten inte i sig ett hot mot rikets säkerhet. En del av informationen var redan offentlig och en del var äldre än tio år. Informationen som spreds till allmänheten var ändå inte ”ofarlig” eftersom tidsperspektiven i militära frågor är långa.
Minimistraffet för röjande av statshemlighet är fyra månaders fängelse. Tingsrätten har tittat på en dom i Europadomstolen som slår fast att journalister enbart i undantagsfall ska dömas till fängelse för att ha ägnat sig åt redaktionellt arbete. Därför blir det böter för en av journalisterna och inget straff alls för den andra.
Tre journalister åtalades. Från början var de fem som utreddes. Helsingin Sanomats dåvarande chefredaktör och ansvarig utgivare slapp åtal. Den närmaste chefen friades i tingsrätten. Rättegången har delvis kretsat kring vem som visste att delar av uppgifterna var sekretessbelagda. Enligt åklagaren var det inte belagt att chefredaktören deltog i publiceringen, trots att han enligt andra uppgifter sannolikt var införstådd med publiceringen. Det borde hur som helst inte ha spelat någon roll. För som ansvarig utgivare väljer man inte vilka publiceringar man ”deltar i”. Så här säger lagen:
– Om en ansvarig redaktör uppsåtligen eller av oaktsamhet väsentligen åsidosätter sin skyldighet att leda och övervaka det redaktionella arbetet så att detta är ägnat att bidra till begående av brott som grundar sig på innehållet, skall den ansvariga redaktören, om ett sådant brott begås och han eller hon inte skall anses vara medverkande i brottet, för chefredaktörsförseelse dömas till böter.
Åklagarens och i förlängningen tingsrättens resonemang om vem som är ansvarig för publiceringen blir därför ytterst svårtydd. ”Uppsåtligen eller av oaktsamhet” är en rätt tydlig skrivning. Åklagarens beslut att inte åtala chefredaktören gör att man måste ifrågasätta vilken roll systemet ens har i det finländska rättsväsendet. Ansvarig utgivare är redaktionens skyddsnät och den som fattar beslut om publicering. Och om chefredaktören inte känner till att den egna tidningen publicerar sekretessbelagda uppgifter om rikets försvar måste det väl rimligtvis räknas som oaktsamhet. Åtminstone borde rätten ha fått ta ställning till saken. Men beslutet att inte väcka åtal gör gränsdragningarna betydligt svårare att förstå.
Den chef som åtalades som ansvarig för artikeln frias, vilket gör enbart de två artikelförfattarna till ansvariga i ett system som egentligen har flera kontrollfunktioner.
Tingsrätten konstaterar också att journalisterna inte har använt olagliga metoder för att få tillgång till materialet.
Så hur ska man sammanfatta det här? För journalister som i framtiden vill ta sig an undersökande journalistik där Försvarsmakten är involverad så är riskerna många. Exakt vilka riskerna är blir däremot svårt att förutspå eftersom det i nuläget saknas en konsekvent linje. Det journalister i alla fall kan vänta sig är en utdragen och ohyggligt dyr rättsprocess – som inte tar slut i första taget. Domen lär överklagas, troligtvis hela vägen till Högsta domstolen.
För den finländska journalistiken gör domen spelreglerna otydliga. Tingsrätten friade journalisterna för ”försök till röjande av statshemlighet” eftersom planer på flera publiceringar inte räckte för fällande dom. De uppgifter som faktiskt publicerades ansågs inte hota rikets säkerhet, i alla fall på något konkret sätt. Det är inte heller per definition ett brott att publicera sekretessbelagt material. Och inga brott begicks när journalisterna samlade in materialet.
Så vad, rent innehållsmässigt, döms de för egentligen? För att Försvarsmakten tycker att uppgifterna inte borde ha offentliggjorts?
Med tanke på säkerhetsläget i vår närregion och det stora fokus på militära insatser som vårt samhälle just nu präglas av så kommer domen ytterst olägligt. För det måste gå att granska försvarsmakten även i framtiden. Och allmänheten har rätt att veta vad som försiggår i en del av samhället som just nu går på högvarv.
Förhoppningsvis kan hovrätten skapa tydlighet kring spelreglerna för granskande journalistik. Det behövs.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
