SÖK
MENY
Undergången som underhållning?
Kan en halvdan film, som slår in öppna dörrar med övertydliga poänger och klichéartade karaktärer, i själva verket visa sig bli årets viktigaste? Kan förenkling och lättillgänglighet vara den rätta vägen för att förmå oss att öppna våra ögon?
Vi var många som under jul- och nyårshelgerna såg ”Don’t Look Up”, den stjärnspäckade storfilmen med Leonardo DiCaprio, Jennifer Lawrence, Meryl Streep och Cate Blanchett i bärande roller som hade premiär på Netflix på julafton.
Det handlar om en politisk satir, en undergångsallegori över vår tid, där doktoranden Dibiasky (Lawrence) upptäcker en gigantisk komet som är på väg rakt mot jorden. Tillsammans med professor Mindy (DiCaprio) försöker hon övertyga den mycket Trump-lika president Orlean (Streep) om den annalkande katastrofen och om vikten av att snabbt avsätta alla resurser för att om möjligt försöka rädda planeten och mänskligheten från en säker undergång.
Även de som ännu inte sett filmen anar snabbt vart vi är på väg. Vetenskapsmännen stångar sig förgäves blodiga i sina försök att medelst vetenskapliga fakta och noggrant beräknade kalkyler förmå presidenten et consortes att rädda Jorden. Den tredje statsmakten är inte heller att lita på; tv handlar enbart om ytlig underhållning och tar ogärna i ett katastrofscenario med tång, och tidningarna jagar bara klick.
Ja, det handlar om en allegori över hur vi förhåller oss till den pågående klimatkatastrofen, hur vi envist väljer att blunda för de fakta och bevis som en enig forskarvärld lägger fram, hur vi dåraktigt fortsätter att rusa fram och tära på planetens alltmer sinande resurser trots att vi rimligtvis borde veta bättre.
”Don’t Look Up” kan också ses som en satir över hur vissa politiska ledare vägrat lyssna på sin egen medicinska expertis angående hur coronapandemin bäst bör bekämpas och bemötas.
Men vad kan en politisk undergångssatir göra för nytta i det här prekära läget? Är det ens moraliskt försvarbart att göra underhållning av den annalkande undergången? Är det verkligen meningen att vi bara ska sitta still i båten och skratta åt eländet?
Nej, naturligtvis inte, inte bara i alla fall. Satiren och allegorin har sedan antikens dagar fungerat som mycket mer än enbart underhållning. Från de gamla grekerna, via Dantes gudomliga komedi till Tove Janssons ”Kometjakten” från 1946 (omarbetad till ”Kometen kommer” 1968 – kometer tycks alltså vara en populär utgångspunkt för allegoriska berättelser) och George Orwells ”Djurfarmen” har allegorin använts av författare och konstnärer för att kunna uttrycka samhällskritik utan att riskera att halshuggas (bildligt i vissa tider, bokstavligt i andra).
Men för att allegorin och satiren ska fungera på bästa sätt får den inte vara för klurig. Det är inte heller ”Don’t Look Up; snarare är den rätt så övertydlig och klichéartad och slår ofta in öppna dörrar. Trots sin stjärnensemble, och trots att den är regisserad av Adam McKay, som tidigare stått för komiska mästerverk som Anchorman-filmerna, är ”Don’t Look Up en på sin höjd okej film.
Men det är det som är poängen: filmens övertydlighet är det som gör den till en välfungerande och viktig allegorisk berättelse som många borde se: ”En allegori är lyckad i samma mån som den har konkret lif och den allegoriska meningen omedelbart framgår; i motsatt fall verkar framställningen kylig och tröttande”, står det bland annat att läsa i uppslagsverket ”Nordisk familjebok” (andra upplagan, 1904).
Verkligheten kan te sig oroväckande komplex och svår att förhålla sig till; det konstanta informationsbruset kan verka omöjligt att orientera sig i. Fakta kan tyckas torra och fnöskiga, djuplodande analyser långtråkiga och sövande.
Det här har framträdande högerpopulister insett för länge sedan och slagit mynt av. Genom att måla med breda penslar, förenkla komplexa sammanhang och vrida på sanningar har de lyckats skapa en brunblå världsbild av en färggrann verklighet. ”Don’t Look Up” är ett ypperligt exempel på hur man från andra håll kan bära sig åt för att popularisera viktiga ämnen och bedriva opinion utan att för den skull vrida på sanningen. En effektiv allegori ska vara övertydlig och lättillgänglig för att lyckas nå så många som möjligt.
Vi är trots allt, lite till mans, rätt enkelspåriga djur som älskar att bli underhållna utan att alltid behöva anstränga oss. Desto bättre om vi samtidigt då och då på köpet får oss en och annan ögonöppnande visdom serverad.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
