SÖK
MENY
Vad kan vi lära av cykelstaden Uleåborg?
Nästan 170 kilometer söder om polcirkeln ligger Finlands främsta cykelstad. Om Uleåborg kan, varför inte Mariehamn?
Privatbilismens ställning som det främsta transportmedlet är en gammal åländsk sanning. Och trots att klimatfrågan bränner och bränslepriserna stiger så är det alltför få som i nuläget verkar vara beredda att lämna bilen hemma till förmån för andra transportsätt. Men förra veckans nyhet på Svenska Yle om cykelstaden Uleåborg borde väcka hopp för de som vill se en stadsbild mindre präglad av bilar.
I Uleåborg görs var femte resa med cykel, året om. Enligt Svenska Yle är motsvarande siffra för vinterhalvåret cirka 11–12 procent, vilket är bättre än Helsingfors på sommaren.
Så hur kommer det sig att en stad med 250 000 invånare strax söder om polcirkeln har lyckats med att bli så cykelvänlig? Och vad finns för Åland att lära från exemplet Uleåborg?
Den första lärdomen är att satsningen varken är gratis eller ger snabba resultat. I många år har Uleåborg satsat på att främja cykeltrafiken. Med 600 kilometer cykelväg – i mån av möjlighet skilt från både bilister och fotgängare – har satsningen på sikt också gett resultat. Tack vare god stadsplanering går cykelvägarna ofta genom parker eller andra natursköna områden. Att dra cykelvägarna skilt från bilvägar och trottoarer minskar också riskerna för olyckor – för alla inblandade.
För att översätta till ett lokalt exempel kan vi ta Ålandsvägen. Det är förstås positivt att man i stadsplaneringen valde att ge plats åt cyklisterna, men det är inte en ofarlig väg att cykla på. I de stora korsningarna är problemet försumbart eftersom reglerna är tydliga. Men på grund av många småvägar och dålig sikt är risken stor att cyklister får en obehaglig överraskning i form av en bil som kör rakt över cykelvägen för att nå sin egen korsning. Bilisterna har i många fall inte en chans att se om någon cyklist kommer förrän hela cykelbanan är blockerad. I Uleåborg har man som utgångspunkt valt att leda cykeltrafiken under bilvägar hellre än på dem.
Att också skilja cykelbanor från gångbanor skulle skapa en större trygghet för fotgängare som av förklarliga skäl gärna går i bredd eller rastar hunden i löst koppel.
Den andra lärdomen är att man måste prioritera cyklisterna om de ska ha en chans. I Uleåborg plogas cykelvägarna före bilvägarna vintertid och man undviker att skapa snövallar. I och med att de plogas noggrant blir de inte heller hala av is. Den utvecklingen har stadens invånare bidragit till. Uleåborg stad har nämligen sedan många år tillbaka inkluderat en aktiv cykelförening i själva planeringen – också vad gäller underhåll av vägarna.
Men den tredje och kanske viktigaste lärdomen vi kan dra av fallet Uleåborg är att det faktiskt går att åstadkomma en förändring. I och med att förutsättningarna finns så har också fler valt cykeln. Trots ett ogästvänligt klimat. Trots att det säkert hade varit lättare att ta bilen.
Och om Uleåborg, med sina förutsättningar, kan bli Finlands främsta cykelstad så borde Mariehamn kunna ta efter. Också på Åland ser vi att satsningar ger positiva effekter, inte minst utbyggnaden av cykelvägsnätet längs de åländska landsvägarna (de borde däremot underhållas bättre).
Fördelarna med alternativ till privatbilismen är många. Det är ett kostnadseffektivt och miljövänligt sätt att ta sig fram och dessutom få lite vardagsmotion på köpet. Bilarna upptar dessutom en relativt stor yta i städer, plats som kunde användas till annat.
En målinriktad och långsiktig satsning på bra och säkra alternativ till bilen borde göra det möjligt för Mariehamn att konkurrera med Uleåborg.
Det är ett mål värt att sträva mot.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
