SÖK
MENY
Vad kommer vi att säga till framtiden?
Helgens tilldragelser i världspolitiken får återverkningar överallt, också på Åland. Låt oss summera vad vi nu vet och anteckna oss ett par saker till minnes.
Den enkla, fundamentala frågan som allt fler människor runt om i världen ställer sig dessa dagar är: Kan Trump verkligen göra sådär?
Man förstår frågeställningen in i hjärterötterna. USA har för de flesta europeer, även under det oroliga sextiotalet, symboliserat respekt för de demokratiska spelreglerna – åtminstone på hemmaplan. Inte ska det väl kunna gå sådär lätt för en president att rasera allting och bli en maktfullkomlig despot? Var är den amerikanska konstitutionens berömda ”checks and balances”, vikter och motvikter?
Svaret på frågan blir dock: ”Jo, uppenbarligen.”
Den amerikanska konstitutionen har visserligen gott om mekanismer som reglerar maktdelningsprincipen och är en lika exakt konstruktion som ett schweizerur. Den är också, har det nu visat sig, lika bräcklig. Allt som krävs för att rucka på dess gång är en ordentlig hammare.
För vad gör man åt en president som helt enkelt struntar i lagar och domstolar och har alla i majoriteten med sig? Allaredan har vicepresident Vance varnat de federala domstolarna att varje försök till inskränkning av presidentmakten kommer att ignoreras. Han har med stor förtjusning citerat president Andrew Jacksons domstolstrots i republikens tidiga dagar: ”The chief justice has made his ruling. Now let him enforce it.” (”Högsta domstolens ordförande har avkunnat sitt beslut. Låt honom nu försöka genomdriva det.”)
Det är ett häpnadväckande ögonblick när den amerikanske vicepresidenten i princip parafraserar Maos tes om att makten växer ur en gevärspipa.
Så, jo. Han kan uppenbarligen göra sådär. Inom kort ställs saken på sin spets när Högsta domstolen har att ta ställning till om presidenten har rätt att sparka den oberoende chefen för den statliga visselblåsarmyndigheten. Om HD säger nej – vilket underinstanserna redan gjort – och Trumpadministrationen kör på ändå, då är loppet kört för den amerikanska demokratin och inte ens den mest patetiske Trumpapologeten kan säga annat än att statskuppen är ett faktum.
Vi ska strax återkomma till dessa apologeter. Men först ett par korta konstateranden om helgens gyttjebrottning i Ovala rummet.
Nato är slut.
Det är lika bra att förstå det nu. Även den mest inbitne verklighetsförnekaren måste till sist acceptera att Trump faktiskt menar exakt vad han säger och alltid har gjort det. USA har över en natt gått över till Rysslands sida och det innebär att den Nordatlantiska försvarsalliansen är omintetgjord. Vi kommer de kommande månaderna att se frenetiska försök att officiellt förneka detta från bägge sidor av Atlanten: det gagnar ingen när sanningen blir alltför osminkad och marknaderna kan bli nervösa dessutom.
Men så enkelt är det. Amerika kommer inte att gå i krig mot Ryssland för Europas skull. Det är sagt, högt och ljudligt, av den amerikanske presidenten själv. Och i och med detta finns det inget Nato mer.
Det finns mycket att sia om kring vart detta enkla faktum månde leda. En spaning kan vara att Finland plötsligt kan få en central europeisk roll, när Alexander Stubb tycks så väl skickad att utgöra en diplomatisk bro mellan Tyskland, Frankrike och Storbritannien i en framtid där Europa plötsligt måste ta hand om sig själv igen. Men det ämnet får bero till en annan dag.
Det viktiga är nu att Trumpregimen är demaskerad även inför den mest enfaldige. Vilket innebär att vi alla nu till sist har att välja sida, precis som på 1930-talet.
Vi har den moraliska skyldigheten att högt och tydligt deklarera: för eller mot Trump. Och sedan leva med den deklarationen.
Det har sina konsekvenser, även i små lokalsamhällen som Åland. För Gud ska veta att vi har haft vår generösa andel av just apologeter.
Jo, ni vet vilka ni är. Det finns ingen mening att nämna namn. Åland är så litet att alla ändå vet vilka lokal- eller lagtingspolitiker, nöjesprofiler eller bara konservativa kooks i största allmänhet vi har ibland oss som i sociala medier, insändarspalter, lagtingsdebatter eller andra offentliga sammanhang om och om igen framfört samma påstående: Trump är inte så illa som det verkar. Han menar inte vad han säger. Han bara provocerar. Ni alarmister övertolkar honom.
Men efter helgens händelser är det slut med det dravlet. För 1930-talet ÄR här igen, och med det påminnelsen om att det nu bara gäller för alla att bekänna färg.
Det går inte längre att i texter på tidningen Ålands ledarsida försöka hitta små delpoänger i vad JD Vance sagt (i ett tal som gjorde gällande att det är de europeiska demokratierna som utgör ett hot mot samtiden, inte tyrannierna Ryssland och Kina) eller uppmana till att hålla ”två tankar i huvudet samtidigt”, man kan inte i vardagens tusen bordssamtal ursäkta den sviniösa Trumpadministrationens hotelser mot Grönland och Kanada eller nakna utsugningsförsök av Ukraina med hjälp av hala generaliseringar eller whataboutistiska floskler.
För från och med nu kan ingen längre säga till framtiden: vi visste inte.
Och framtiden kommer en dag att titta tillbaka på var och en av oss – opinionsbildare, politiker, eller bara samhällsmedborgare och medmänniskor i största allmänhet – och säga: vad gjorde du?
Vad kommer ditt svar att bli?
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
