SÖK
MENY
Vad skrattar de Obundna åt?
Den här opinionstexten är delvis skriven i jagform. Inte för att jaget i den i sig är viktigt, utan för att perspektivet tydliggör textens poäng: skillnaden mellan det objektiva och det subjektiva. Mellan det faktiska och det upplevda. Eller, om man så vill, mellan hjärna och hjärta.
Obunden samling valde häromdagen att presentera en ”skuggbudget”. Ett fräscht grepp i åländsk politik och vällovligt. Istället för diffus kritik på allmänna grunder en samlad vitbok: så här skulle vi ha gjort om vi suttit vid makten. Tydlig kommunikation.
Men något stör bilden lite. Något otydligt. Kanske till och med avsiktligt otydligt?
Jo, det handlar om kläderna. Fem män i vita skjortor och svarta slipsar tar emot pressen. Vad vill de Obundna säga med de nya stassarna, månne? Vill de vara den nuvarande landskapsregeringens begravningsentreprenörer? Riffar de lite på att de är coola som Blues Brothers? Eller, hmmm … Inte är det väl NMR de anspelar på, den terrorklassade, i Finland totalförbjudna högerextremistiska rörelsen som, som … Klär sig just precis exakt så där ..?
Radions Felicia Bredenberg avslutade sin intervju med partiledaren Marcus Måtar med att notera klädseln. Som god objektiv journalist beskrev hon den utan subjektiva associationer. ”Ni har nya outfits: vita skjortor, svarta slipsar. Varför det?”
Och Måtar svarar: ”Vi tyckte att det skulle vara vackert.”
Och så skrattar han och hans partibröder menande.
Här uppstår klyvnaden mellan det objektiva och det subjektiva. Här kommer jaget in. För jag känner igen det där skrattet. Jag minns det från Ahlströmska skolan på Östermalm i Stockholm, där jag gick i plugget elva år på sjuttio- och åttiotalet. En liten halvprivat vertikal skola dit eleverna från den judiska Hillelskolan vandrade vidare efter sexan och slogs ihop med de ickejudiska östermalmsbarnen.
Det fanns noga besett bara en egentlig skillnad mellan de judiska och de ickejudiska eleverna i Ahlströmska, och den bestod i reaktionen inför skämtet: Hur många judar får man in i en Folkabubbla? Jo, 504. Två där fram, två där bak – och resten i askkoppen!
De ickejudiska eleverna skrattade gott. De judiska stirrade. Sedan fick de höra: Mäh, det var ju bara ett skämt ju! Har du ingen humor?
Den obundna upplagan av detta beteende kommer i två varianter. I variant ett spelar man oförstående martyr: Vadå NMR? Det är ju bara en skjorta och en slips ju! Vad är du för en snöflinga? (Läsaren kan här googla sökfrasen ”Bild Nordiska motståndsrörelsen” och sedan torde vi kunna lämna den förklaringen bakom oss.)
I variant två kör man Ahlströmska-tricket: Har du ingen humor? Fattar du inte meta-skämtet? Ni säger att vi flörtar med det högerextrema, så då klär vi oss som NMR, hahaha!
Mm, hahaha indeed. Men jaget i mig har en liten fråga, som först uppstod där i skolkorridorerna på sjuttiotalet: Vad är det egentligen som är så kul?
Jag tror förstås inte att Marcus Måtars parti håller på att bli högerextremt. Det är lätt att uppskatta Måtars humanistiska engagemang i samhällsfrågor. Han är yvig och fäktar ibland ganska vilt, men dylikt behövs i politiken – varje debatt bör ha en Gossen Ruda – och man anar en i grunden snäll personlighet där bakom.
Men det där skrattet gör mig illa till mods, och anledningen till att denna text skrivs i jagform är just att frågan illustrerar klyvnaden mellan det faktiska och det upplevda, mellan hjärna och hjärta.
Min hjärna noterar fakta: vita skjortor, svarta slipsar. Inget stort att bråka om, som värst vill de bara provocera lite, säger hjärnan.
Men mitt hjärta säger: varför det?
För hjärtat minns min barndoms berättelser om den en gång så berömde judiske violinisten som strax efter kriget kom på middag till min mormor och morfar och som grät när min mamma spelade fiol för gästerna: nazisterna hade krossat hans fingrar i koncentrationslägret så att han aldrig mer skulle kunna spela. Hjärtat i mig minns siffertatueringarna på min flickväns pappas arm.
Och hjärtat vill ställa frågan: vad är det egentligen som är så kul med att klä sig som Finlands grövsta nynazister?
Förstår ni inte, vet ni inte, att vi är många som upplever ett genuint obehag inför sådana ”skämt” – och era skratt?
Och snälla, inte är det väl därför ni skrattar?
Ibland, och kanske är detta det otäckaste, ibland får mitt hjärta för sig att en del av dem som skrattar sådär vet vad hjärtat minns, och att det är just det de skrattar åt. I smyg. Som vargens blinkning till lammet: när vi blir ensamma med dig igen, då …
Denna text vill inte beskylla Måtar & Co för högerextremism. Men kanske lite för hjärtlöshet, och svårförståelig obetänksamhet?
Det går inte att komma ifrån att det alltmer välutvecklade skämtlynnet hos Obunden samling verkar ske på bekostnad av det nödvändiga, mer allvarsamma, politiska omdömet.
De obundna skrattar. Men omkring dem blir det alltmera tyst och undrande.
