SÖK
MENY
Vad visste vi för två år sen?
Vid ett årsskifte är det vanligt att blicka både bakåt och framåt. Summera det som varit, blev året som vi förväntade oss och lista vad vi hoppas och tror att det nya året för med sig.
Men låt oss gå bakåt två år i tiden, till slutet av 2021. Vad förväntade vi oss och hoppades på av 2022 och efter det? Överst på listan låg utan tvivel pandemin. Vi ville ha ett slut på pandemin, vi ville kunna leva normalt utan begränsningar för resande och umgänge.
Men hur många räknade med att det knappt två månader senare skulle råda krig i Europa? Ett krig som fortfarande pågår.
Visserligen hade Nya Åland i december 2021 en artikel där Tomas Ries vid Försvarshögskolan i Sverige varnade för vad Putin kunde hitta på – läget var spänt mellan Ryssland och Ukraina – men det hör på något sätt till att de som sysslar med säkerhetspolitik ska varna för eventualiteter.
Vem hade för två år sen räknat med att Finland och Sverige bara några månader senare skulle ansöka om medlemskap i Nato? Tanken var nästan otänkbar. Och att Finland numera är medlem, vilket gör en rad möten ”historiska”, det vill säga första gången landet deltar som Natomedlem.
I spåren av Rysslands anfall på Ukraina följde sabotage, energikris, ett elpris som under en period var hela fem gånger högre än ett år tidigare. Och Finland började bygga ett stängsel längs östgränsen.
Pandemin klingade av och folk började resa igen samtidigt som varningarna kring klimatet blev allvarligare. Att det var på gång visste vi, men inte att det går så snabbt. Rapporterna om extremväder kommer oftare och är mer extrema.
”Det är ett spektakulärt år. Vi har mätt upp planetens högsta medeltemperatur, vi har sett den varmaste junimånaden sedan mätningarna började och världshaven är varmare än någon gång i modern tid”, sade SVT:s meteorolog Pia Hultgren i juli i år.
Det extrema sprider sig. Ytterhögern växer sig starkare i land efter land. I Italien tog nationalistpartiet Italiens bröder hem segern i valet. I Sverige blev Sverigedemokraterna näst största parti och styr mycket av regeringens politik från utsidan. I Finland kom Sannfinländarna tvåa och sitter i regeringen. Holland har gått samma väg. Och så har vi Trump i USA, som ingen lyckas, eller vill, få stopp på.
Är det oron i världen som får väljarna att satsa på nationalism med inslag av främlingsfientlighet? Kunde vi se det här för två år sen?
Och så exploderade krutdurken i Mellanöstern. Hamas visste vad det monstruösa angreppet på civila israeliter skulle leda till. För en vecka sen, tre dagar före julafton, konstaterade Världshälsoorganisationen WHO att det inte längre fanns något fungerande sjukhus i norra Gaza. Mänskligt lidande är uppenbarligen ointressant på bägge sidorna i konflikten.
Vart leder allt detta? Vet vi om två år vart världen är på väg eller sitter vi som nu och hoppas på det bästa, vilket inte betyder bra utan bara att det inte blir ännu värre.
Samtidigt sitter vi här i varma hus, med butikshyllorna dignande av varor, med någorlunda vettiga politiker, ett för det mesta fungerande vårdsystem, bra skolor. Inga extremväder, än så länge.
Demokratin fungerar hyfsat. Alla är inte nöjda, men det är en del av demokratin, det ska finnas olika åsikter. Om våra folkvalda fattar beslut som vi ogillar så är vi fria att byta ut dem. Vi får kritisera utan att hamna i fängelse.
Att det strular med ny självstyrelselag, att skattegränsen irriterar ibland och att kommunerna krisar, det kan vi jobba vidare med i lugn och ro så länge basen är stabil.
Visst är vi rätt lyckligt lottade.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
