SÖK
MENY
Väntat besked om EU-platsen
Det var ett väntat besked att grundlagsutskottet inte vill ge Åland en egen plats i EU-parlamentet. Orsaken är inte främst att ålänningarna är så få till antalet, utan att EU:s betydelse har växt. Och att de finländska partierna är makthungriga.
Beskedet från riksdagens grundlagsutskott kom i går eftermiddag. Utskottet förkastar Mats Löfströms lagmotion och lagtingets initiativ.
Grundlagsutskottets resonemang är att förslaget om en åländsk EU-plats är ”fullt begripligt med hänsyn till Ålands särställning”, men trots det kommer man till slutsatsen att kravet rimmar illa med ett proportionellt valsätt och principen om lika rösträtt – och därför vill man inte.
Det är för att uttrycka det på ren åländska paller. Och om någon utanför Åland läser det här, eller inte förstår åländska, paller betyder trams. För om det är något (proportionellt) valsystem som är oproportionellt så är det hur Europa väljer sina representanter till EU-parlamentet – det finns nämligen en hel del oproportionalitet färdigt inbyggt. Till exempel finns det regler om att varje medlemsstat ska ha minst sex ledamöter, oavsett hur liten befolkning man har. Och på samma vis finns en begränsning i att ingen medlemsstat får ha mer än 96 platser, oavsett hur många miljoner väljare det finns i landet. Det betyder alltså att länder med färre invånare har en större representation per capita än länder med många invånare. Om parlamentsplatserna skulle fördelas proportionellt enligt medlemsländernas befolkningsmängd skulle Finland få åtta–nio platser. I nästa val har man 15 platser. Och det är inte så att Finland någonsin ansett att man vill att valet ska vara helt proportionellt, utan man har varit för degressiv proportionalitet, som det heter på vackert språk.
Trots det argumenterar grundlagsutskottets majoritet för att det åländska förslaget skulle gå emot principen om lika rösträtt. Som sagt, paller.
Tisdagens besked var ett på alla sätt väntat besked. Åland har jobbat i hård motvind med frågan och även om man haft flankstöd av Svenska folkpartiet så räcker det inte långt.
Vad är då orsaken till motvinden?
Det har många gånger tidigare konstaterats att frågan är politisk. Den politiska viljan i Finland är att de finländska partierna vill fördela så många EU-mandat mellan sig som de bara kan. 30 000 ålänningar som inte har något (mer än eventuellt indirekt) inflytande på de finländska partierna får stå snopna och se på.
Hade den här situationen att Finland får fler platser i EU-parlamentet uppkommit för säg femton eller tjugo år sedan, hade resultatet kanske blivit ett annat. Då hade EU inte alls samma betydelse och inflytande – varken över vanliga människors liv eller politiskt – som det har i dag.
Ett konkret exempel, som en del av den gröna given omfattas sjöfarten av utsläppsrätter. Det är en förändring av många som ingår i EU:s klimatarbete och som på ett ytterst konkret sätt förändrar EU-medborgarnas vardag genom att sjöfarten tvingas ställa om. En del av omställningen tas ut direkt av konsumenterna genom högre priser för resor och transporter – kännbart även för ålänningar. För Finland som kan betraktas som en ö i Europa får det långtgående konsekvenser. På samma vis är det många andra beslut som i dag fattas av politiker (och tjänstemän) i Bryssel. Det är klart att de finländska partierna vill maximera sitt inflytande i de här besluten.
Att Mats Löfström genom sitt lobbande i frågan säger att det nu finns beredskap att öka Ålands inflytande i EU:s beslutsfattande genom att landskaps-regeringens ministrar ska kunna delta i förhandlingar i Bryssel, likt Fredrik Karlström (MSÅ) gjorde tidigare i höst när fiskekvoterna var på bordet, är en liten tröst. Det kan ge Åland mer inflytande och det är förstås hemåt. Samtidigt är det långt ifrån att ha en egen plats i parlamentet.
Mer hopp ger Mats Löfströms besked att han är villig att ställa upp i valet i juni. Hur det går avgörs av vilka andra kandidater SFP ställer upp och hur villigt partiet är att för fram en ålänning. I dags-läget är det oklart, det finns inga kända kandidater. Ett alternativ är att partiordförande själv, Anna-Maja Henriksson, söker en ny utmaning och träder fram som frontkandidat. Om hon inte antar den utmaningen kan en pragmatisk ålänning vara ett bra alternativ – och möjlighet. Det sista gäller för både Åland och SFP.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
