SÖK
MENY
Var går egentligen gränsen för regeringen, Orpo och SFP?
Det måste bli förtroendeomröstning om finansminister Riikka Purra (Sannf) efter de senaste chockerande avslöjandena om rasism. Allt annat vore otänkbart.Frågan är då vad SFP och Ålands ledamot Mats Löfström väljer att göra. Var går gränsen, om inte här?
Var är förhandsgranskningen av våra finländska ministrar? Det kan man fråga sig efter att skandal på skandal grävs fram ur de sannfinländska källarskåpen.
Först var det näringsminister Vilhelm Junnilas nazistkopplingar och nu arkivdyk i finansminister Riikka Purras rasistiska internetkommentarer. Det är uppseendeväckande att inte dylika röda flaggor uppmärksammats innan regeringen utnämndes. Ännu mer uppseendeväckande om det blir flaggor som nu enkelt viftas bort.
”Om jag fick ett vapen”. Det är rubriken när tyska tidningen Süddeutsche Zeitung skriver om finansministern, tillika Sannfinländarnas partiordförande, Riikka Purras chockerande och graverande skriverier på nätet. Purra lade alltså upp rasistiska kommentarer i partikollegan Jussi Halla-ahos blogg 2008. Vapnet i rubriken hänvisar till en våldsfantasi som signaturen ”Riikka” uttrycker efter att ha träffat somaliska tonåringar på lokaltåget. Om hon skulle haft ett vapen skulle det finnas lik på tåget, skriver hon. Det var bara en av flera uppseendeväckande och allvarliga formuleringar i bloggens kommentarsfält.
Minister Riikka Purra gick med långa tänder ut på tisdagen och bekräftade att hon stod bakom signaturen.
”Jag ber om ursäkt för mina dumma kommentarer på sociala medier för 15 år sedan och för den skada och förbittring som de förståeligt nog orsakade”, skriver Purra.
Under måndagen, innan hon erkänt sig vara den sagda kommentarskribenten, hade hon försökt svepa allt under mattan med vaga formuleringar som att hon ”tidigare uttryckt sig på sätt som (hon) i dag inte skulle acceptera” och att hon varit ”frustrerad” och känt hopplöshet inför invandringen.
Först och främst måste en sak tydliggöras: rasism är aldrig okej. Det finns inget mått av frustration och hopplöshet som någonsin gör det försvarbart att uttrycka en vilja att skjuta folk för att de är av annan etnicitet eller hudfärg. Någonsin.
För det andra, 2008 var Riikka Purra 31 år gammal. Hon var en vuxen kvinna som enligt Wikipedia fyra år tidigare tagit sin magisterexamen. Det är väldigt svårt att tänka sig att hennes världssyn dramatiskt skulle ändrat sig sedan dess. Den stora skillnaden är att hon inte var politiskt aktiv då ännu och tänkte kanske inte att hennes rasism skulle skapa karriärmässiga problem för henne.
För det tredje, oavsett om hon faktiskt på riktigt ångrar sig eller inte – man måste ta konsekvenserna av sina handlingar, även om de skedde för 15 år sedan. På grund av sina tidigare uttalanden är Purra inte lämplig som minister, punkt slut. Det finns inga ursäkter som gör henne mer lämplig.
Purra själv ville till en början gärna styra stormen in i ett vattenglas och skylla allt på cancel-kultur och ”woke-media”. Nu höjs (rätteligen) röster för förtroendeomröstning kring Purras framtid som finansminister.
Vi får hoppas omröstningen sker snabbt innan mer skada görs på Finlands anseende och rykte. För skada har det tagit.
Mitt under USA:s president Joe Bidens Finlandsbesök exploderade alltså den här rasistskandalen som skapat rubriker runtom i världen. Skamligt.
Det är dessvärre väletablerat nu att statsminister Petteri Orpo (Saml) är ynkligt villig att svälja mycket för att få igenom sin politik. Vad betyder demokratiska värderingar, mänskliga rättigheter och hedervärt beteende när man kan få till ekonomipolitiska förnyelser?
Under onsdagen höll Orpo gemensam presskonferens med Purra. Orpo bedyrade att regeringen har nolltolerans mot rasism och extremism och Purra bad om ursäkt för sina uttalanden, även om hon tyckte de var tagna ur sina kontexter.
En solig eftermiddag av efterhandskonstruktioner och överslätanden alltså. Men lika klar som den blåa himlen var på presskonferensen, så är att Sannfinländarna är ett parti som inte har grundläggande respekt för alla människor. Och det avspeglas på vår regering och på Finland.
För Sannfinländarna verkar allt som ett stort spel – se hur långt man kan pusha ”etablissemanget” och på samma gång förskjuta gränserna för vad som är acceptabelt som regeringsföreträdare. Vi får hoppas att SFP sätter stopp på Sannfinländarnas skandaltåg om och när det blir förtroendeomröstning. Och vi får även hoppas att vår egen riksdagsledamot då röstar utifrån samvetet – inte politisk taktik.
Om gränsen inte går här – finns den ens?
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
