SÖK
MENY
Var stolt över den finländska skattedagen
Ni har läst det förr, men det är faktiskt så att vi kan vara stolta över att bo i ett land där även inkomster är offentliga uppgifter. Det är till och med så att den finländska skattedagen är ett internationellt uppmärksammat fenomen.
Först kan vi konstatera att skattetoppen ser ungefär ut som vanligt. Äldre män är i majoritet medan både yngre och kvinnor (och speciellt yngre kvinnor) har svårare att komma upp i en beskattningsbar inkomst som ger dem en plats på listan (för att platsa måste man i år tjäna 150 000 euro istället för 100 000 euro som tidigare år, och förstås ha en beskattningsbar inkomst). Att listan dock består av en fjärdedel kvinnor (en ökning med 2,5 procentenheter) är ett steg i rätt riktning.
Välbekant är också att Anders Wiklöf toppar listan. Det är förstås positivt för Åland. Att Anders Wiklöf dessutom gärna verkar vilja vara i skattetoppen ger en tydlig signal till resten av de välbärgade ålänningarna: skatt är bra. Det tycker också 93 procent av de (inte enbart höginkomsttagare) som har svarat på Skatteförvaltningens nationella enkät.
Skattetoppen berättar förstås inte hela bilden. Där saknas alla de som inte har en beskattningsbar inkomst över 150 000 euro. De som saknas i årets listor är de som sist och slutligen spelar störst roll för välfärden. För även om det finns många rika finländare (och ålänningar) så är det vanliga löntagare som står för den största delen av pengarna som ingår i den gemensamma välfärden. Också de som saknas av mindre smickrande anledningar, som till exempel skatteplanering, bör uppmärksammas en dag som denna.
Det låter förstås klyschigt, men vi ska vara stolta över att leva i ett land där också inkomsterna är offentliga uppgifter och där medier gör ett nummer av dem en dag i året. För oavsett vad människor vill ge sken av så intresserar siffrorna er läsare.
Med det sagt är det inte entydigt positiva reaktioner som sammanlänkas med det här fenomenet. Publiceringen av listorna beskrivs ibland som någon form av lutheranskt purgatorium. Flera studier har gjorts på förhållandet mellan människors mående och lönetransparens. Studierna visar att människor faktiskt blir mindre lyckliga av att veta vad andra har i lön.
Skattedagen verkar också ha blivit lite av ett spektakel i vår omvärld. Taito von Konow på Skatteförvaltningen berättar för Åbo Underrättelser att medier från flera länder har besökt Finland för att rapportera om just det här. Bland annat franska och sydkoreanska journalister har besökt Finland, men mest prestigefyllt verkar det ändå ha varit när New York Times hälsade på.
2016 publicerades ett reportage om skattedagen i den ansedda tidningen: ”Pamplona kan skryta med sin tjurrusning, Rio de Janeiro har karnevalen men bara i Helsingfors finns den nationella avundsjukedagen”, skrev Ellen Barry då.
Barrys reportage saknar dock inte djup. NYT-läsarna får också en mer djuplodande förklaring till den finländska ”avundsjukedagen”. Det är för att se hur inkomstklyftorna mellan vanliga löntagare och landets ekonomiska elit utvecklas. Arbetsgivare tvingas också, enligt Helsingin Sanomat-journalisten Tuomo Pietiläinen som intervjuas i reportaget, bete sig bättre än på platser som saknar den här typen av transparens.
Det vettigaste rådet vi kan ge er innan ni bläddrar vidare i tidningen är att inte fastna på enskilda rader i tabellerna. Försök se helheten och glöm inte alla som saknas.
Räcker inte det: var lite stolt över att åtminstone vissa i vår omvärld fascineras av vår lite udda men ack så viktiga tradition.
