SÖK
MENY
Varför är inte Rockoff-festivalen mer jämställd?
Nyligen avslutades Ålands största årliga musikfestival Rockoff med sitt sedvanliga fyrverkeri.Det nio dagar långa evenemanget tycks ha avlöpt väl; från arrangörssidan är man nöjd med såväl ”fantastisk atmosfär” som med ”en mycket bra artistlineup”.Men precis som tidigare år har den manliga dominansen på scenen varit monumental.Varför bokar Rockoff inte fler kvinnliga akter?
Under senare år har den ojämlika könsfördelningen bland de artister som uppträtt på Rockoff uppmärksammats många gånger. Inte minst Nya Åland har i flera ledare, krönikor och artiklar diskuterat problemet. En granskning 2014 visade att andelen kvinnliga artister den sommaren var 22,5 procent.
Några år senare hade procentandelen sjunkit ytterligare ett par snäpp. I maj 2018 var endast tre av dittills 21 inbokade akter kvinnor, medan andelen till slut hamnade på 18 procent av det kompletta startfältet.
Den skeva fördelningen uppmärksammades också av bland andra Ålands feministparaply, som arrangerade en manifestation under en festivalspelning där festivalbesökare uppmanades att klä sig i för tillfället specialsydda rosa t-shirts med texten ”För en jämställd festivalscen!” på ryggen.
Kanske tog debatten och manifestationen skruv: Rockoff-lineupen var betydligt mer jämställd sommaren efter, då drygt 30 procent av akterna var kvinnliga, som Nya Ålands genomgång då visade.
Men hur såg det då ut under årets festival? Har den positiva utvecklingen fortsatt?
Nej, inte alls. Nu är vi tillbaka på samma nivå som för åtta år sedan. Endast fem av 27 akter var kvinnliga, två var mixade och 20 manliga – vilket ger en blygsam kvinnlig andel på 22 procent.
Då är inte festivalens sammanlagt 33 spelningar av manliga husband på den mindre Torgscenen medräknade (killbandet Lamori och Caroline Furbacken stod även för varsin spelning på den scenen). Räknar man det totala antalet spelningar på årets Rockoff kan konstateras att 55 var manliga och sju kvinnliga. Andelen kvinnliga framträdanden är då nere på 12 procent.
Vi har alltså tydligen inte kommit längre. Varför bokar Rockoff så få kvinnliga artister? Och varför är det så viktigt att också kvinnliga artister får plats på scenen i större utsträckning än i dag?
Innan vi fördjupar oss i de frågorna bör det dock konstateras att den skeva könsfördelningen inte på något sätt är unik för Rockoff-festivalen eller åländska förhållanden: den manliga dominansen är stor på festivalscenerna runt om i Norden och också internationellt. I Sverige verkade initiativet Jämställd festival åren 2012–2017 för en mera balanserad könsfördelning på festivalscenerna i landet. Man gjorde statistiska undersökningar och släppte årliga rapporter om hur könsfördelning de facto såg ut på festivalerna, bedrev opinion och arrangerade workshops om jämställt arrangörskap.
Arbetet bar frukt, till viss del: under de verksamma åren diskuterades ämnet flitigt i det offentliga samtalet, och frågorna lyftes upp på den mediala och politiska dagordningen. Flera festivalarrangörer inledde ett aktivt arbete med att försöka stävja den könsmässiga obalansen i bokningarna.
En granskning av Musikguiden på Sveriges radio P3 år 2019 visade dock att endast sju procent av de bokade artisterna till den sommarens största rockfestivaler var kvinnor. Generellt hade medvetenheten emellertid ökat; festivaler som Way out West, Åre Sessions och Trästocksfestivalen kunde visa upp ett i princip jämställt artistfält. Öland Roots manifesterade för sin del genom att enbart boka kvinnliga artister det året.
Även i Finland har frågorna varit på tapeten. År 2015 väckte Weekend Festivals uppmärksamhet då de inte bokat en enda kvinnlig artist; året därefter var tre av 70 artister kvinnor, visar en genomgång av Hufvudstadsbladet. Ett par år senare genomförde musiksajten Nuorgam en undersökning som visade att endast 12 procent av de bokade artisterna på de 12 största festivalerna i Finland sommaren 2018 var kvinnor. Mest ”jämställda” – eller snarare ”minst ojämställda” i det avseendet var Ruisrock och Flow Festival med drygt 20 procent kvinnliga artister.
Rockoff-festivalens siffror ser alltså ungefär likadana ut som siffrorna för ett par av Finlands största musikfestivaler. Men det gör naturligtvis inte missförhållandet försvarbart.
Varför bokar Rockoff alltså så få kvinnliga artister – trots att arrangörerna blivit uppmärksammade på problemet flera gånger under senare år?
Då Nyan frågade dåvarande festivalchefen om saken 2014 blev svaret bland annat att ”det inte funnits så många kvinnor att välja inom de ramar som Rockoff-festivalen har”, att ”vi vill helst ha aktuella artister till Rockoff” och ”ibland passar inte datumen eller så kostar artisterna för mycket”.
En liknande förklaring kom nuvarande festivalgeneralen Pier Schmid med 2018 i anslutning till Ålands feministparaplys rosa manifestation: ”Många av de stora kvinnliga namnen hade vi inte råd att boka i år. Zara Larsson skulle kostat 1,5 miljoner kronor och Veronica Maggio skulle kostat 1 miljon kronor”, berättade han för Nyan.
Det är bortförklaringar som inte håller streck. Även om musikbranschen fortsatt inte är jämställd i dag finns det naturligtvis också en uppsjö av aktuella, framgångsrika och publikdragande kvinnliga artister att välja mellan – om man bemödar sig att leta. Det visar inte minst de festivaler i Sverige som lyckats bättre med jämställdhetsarbetet under senare år. Och även om vissa artister är för dyra att boka, torde det också gälla manliga artister. Att kvinnliga artister rent generellt skulle vara dyrare att boka än män ter sig orimligt.
Men även om det i grunden stämmer att det musikbranschen fortfarande är ojämställd med fler manliga artister, har artistbokare och festivalarrangörer ett stort eget ansvar att som en del av branschen motverka att upprätthålla orättvisa strukturer. Det har till exempel Åsa Johnsen på föreningen Popkollo, ett musikläger för unga tjejer och transpersoner, framhållit: ”Som artistbokare måste man jobba aktivt med de här frågorna om man vill uppnå jämställdhet.” På frågan om varför det är viktigt vilka som får stå på en scen, svarar hon: ”Frågan om vilka som ges plats skickar ut viktiga signaler till unga människor. Det handlar om identifikation och inspiration. För det är klart att om det är sådan förkrossande mansdominans så påverkar det naturligtvis vilka som börjar spela i framtiden.”
Vågar vi hoppas på en mera jämställd Rockoff-festival sommaren 2023?
