SÖK
MENY
Varför inte säga som det är?
Landskapsregeringen och barnminister Annika Hambrudd (C) hävdar i Ålands radio att inskränkningar i den subjektiva rätten till barndagvård skulle göras för barnens skull. Varför inte bara säga som det är?
”Den subjektiva rätten till barnomsorg utvärderas. Barnomsorgs- och grundskolelagens effekter har visat på behov av ytterligare regleringar utifrån barnens bästa.”
Så skriver landskapsregeringen i regeringsprogrammet ”För ett tryggt, öppet och framtidssäkrat Åland”. Nu skrider man till verket.
I korthet går det ut på att rätten som återinfördes 2022 ger föräldrar möjlighet att ha sina barn på dagis full tid, oavsett om föräldrarna jobbar, studerar, eller är arbetslösa. Det vill regeringen ändra på.
Ett steg i revideringen är den rapport som offentliggjordes för ett par veckor sedan. En sakkunniggrupp bestående av kommunrepresentanter, landskapets utbildningsbyrå och Rädda barnen har arbetat med rapporten. I arbetet hördes också utbildnings- och kulturavdelningen, socialvårdsbyrån och KST.
Rapporten slår fast att inskränkningar i den subjektiva rätten till barndagvård varken är önskvärda eller enkla att genomföra.
Det inte utrett om återinförandet av rätten 2022 är orsaken till att fler barn nu går längre dagar på dagis. Kommunerna upplever att flera barn går längre dagar, men enligt rapporten kan det finnas flera orsaker till det. Kommunernas och daghemspersonalens oro ska givetvis tas på allvar. Men det finns enligt rapporten i nuläget inget underlag som säkerställer ett orsakssamband. Det finns säkert anledning att utforska saken mer noga, men att nu gå vidare med ett lagstiftnings-pm är förhastat.
Det är heller inte sagt att kortare dagisdagar är det bästa för varje barn. En inskränkning strider mot både barnrättskonventionen och Finlands grundlag. Och så är det diskriminerande mot barn vars föräldrar inte kvalar in för heltid på dagis.
Ganska klart, eller hur?
Men landskapsregeringen håller inte med. Det framgår av en intervju i Ålands radio med utbildnings- och tillika barnministern Annika Hambrudd (C).
Hambrudd framhåller att en inskränkning i rätten skulle göras för barnens bästa. Ett av de främsta argumenten är barns rätt till vila, som har upprepats ofta när den här frågan har kommit på tal.
Men, precis som Ålands radios reporter Felicia Bredenberg mycket riktigt påpekar i intervjun, skulle inskränkningen i så fall bli diskriminerande. En begränsning av timmarna på dagis gäller nämligen inte alla – enbart för barn till föräldrar som inte studerar eller arbetar. Det betyder att barn med två arbetande föräldrar eller en ensamstående arbetande förälder inte får samma rätt till den viktiga vilan. Hur är det att sätta barnen i fokus? Det finns dessutom inget som säger att barns rätt till vila inte uppfylls på dagis.
Man blir ju att undra varför regeringen har beställt en rapport full av sakkunskap om man sedan fullständigt ignorerar slutsatserna?
Den egentliga orsaken till reformivern är att resurserna inte räcker. Istället för att trassla in sig i argument om barnens bästa så borde regeringen krasst konstatera att belastningen är stor på daghemmen, det är svårt att hitta personal och det tar ”för stor” andel av kommunens kassa. Utgångspunkten är kommunernas ekonomi och föräldrarnas status på arbetsmarknaden, inte barnen.
Vill man däremot värna barnens bästa finns andra vägar att gå. Man måste inte skära i hur många timmar barn med en hemmavarande förälder får vara på dagis. Det räcker med att regeringen läser sin egen rapport:
Barndagvården behöver tillräckliga resurser – både när det gäller utrymmen och personal. Steg ett är att se till att lönen höjs så att den blir konkurrenskraftig.
Landskapet kunde också öka attraktionskraften genom att bekosta vikarier i samband med fortbildning. För att jämna ut skillnader mellan kommuner kan landskapsregeringen betala ut ett specifikt stöd för att stärka kvaliteten och även öka likvärdigheten.
Allt det här kostar pengar. Men det skulle betala sig många gånger om.
Det skulle stärka Ålands attraktionskraft, bidra till att balansera den demografiska utvecklingen (rekordfå barn föds, minns ni?) och ge föräldrar incitament att tidigare återvända till arbetet vilket är bra för sysselsättningen.
Och kan förändringarna dessutom bidra till att daghemspersonalen hinner med och orkar bättre så är det den största vinsten av alla.
Revideringen av den subjektiva rätten till barndagvård är inskriven i regeringsprogrammet. Men den som läser vidare i programmet hittar snabbt en annan skrivning: ”Under mandatperioden görs en nödvändig balansering av ekonomin, men åtgärderna ska riktas så att välfärden för de svagaste och barnen i samhället ska skyddas.”.
Behöver regeringen välja mellan barnen och kommunkassan så borde valet vara enkelt. Ifall någon har missat det: rätt svar är barnen.
LÄS OCKSÅ
