SÖK
MENY
Vem äger mumintrollet?
Sequels – fristående fortsättningar – har ett sjaskigt rykte. När Millenniumböckerna nu fått sin tredje författare och sin sjunde sequel kan det vara på sin plats med en kulturspaning om fenomenet.
När kastilianaren Miguel Cervantes 1605 publicerade ”Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha” föddes inte bara en ny litterär genre – den moderna romanen – utan snart nog också det kommersiella fenomenet med fristående fortsättningar, eller ”sequels” som den svenska benämningen numera lyder.
För Cervantes satiriska berättelse blev omedelbart en jättesuccé. Redan det första året trycktes boken i sex upplagor och snart nog gavs piratöversättningar ut över hela Europa (boken sägs fortfarande vara det verk som översatts till flest språk, näst efter bibeln). Alla ville läsa om den arme token Don Quijote och hans tappre fåntratt till väpnare Sancho Panza och suget efter fler berättelser om honom blev så stort att det snart började utkomma ”falska” fortsättningar. Till sist fick Cervantes nog av detta och skrev en egen del II, som utkom 1615.
Det brukar heta att plagiat är den ärligaste formen av smicker. Litteraturhistorien är full av bevis på detta, för ju mer läskunnig allmänheten blivit desto mer pengar finns att tjäna på sequels. Charles Dickens fick se sina populära följetonger om Oliver Twist, Barnaby Rudge och Nicholas Nickleby plundrade och återutgivna under titlar som ”Oliver Twiss”, ”Barnaby Budge” och ”Nickelas Nickelbery”. Den moderna upphovsrätten föddes för att råda bot på otyget och skydda, först boktryckarna, och sedermera också författarna.
Vilket osökt för oss över till den sjunde Millenniumboken ”Havsörnens skrik” som utkom i dagarna.
Vem äger rätten till fiktiva karaktärer? Det är nog ganska låga odds att den avlidne Stieg Larsson, författare till de första tre böckerna i den populära deckarserien, hade planerat för en annan utveckling för sitt litterära projekt än det nu förefintliga. Inte bara hade han nog velat se att hans livskamrat Eva fick del av de ofantliga intäkterna: som uttalad socialist hade han säkerligen också satsat en del av pengarna på behjärtansvärda projekt som den av honom startade antirasisttidningen Expo.
Men men. Hans far och hans bror ärvde istället upphovsrätten till verken och de fiktiva karaktärerna, och de rycker nog på axlarna åt vad Stieg månde ha velat hela vägen till banken. Millenniumböckerna är en miljardindustri.
Men tänk om den senaste inhyrda bokförfattaren, Karin Smirnoff, låter huvudpersonen Mikael Blomqvist bli nynazist eller gör Lisbeth Salander till bordellmamma? Om bara rättighetsinnehavarna ger sitt tillstånd skulle inget kunna hindra henne. Man kan med andra ord hävda att den lag som en gång skulle skydda författarens skapelser från rovdrift istället underlättar den.
Tänk om Karl-Bertil Jonsson öppnade en pantbank med ockerräntor?
Tänk om Pippi Långstrump blev en mobbare?
Har inte vi något att säga till om också, vi som växt upp med de välbekanta figurerna? Tillhör de inte oss lite också, vi som utvecklat intima relationer till dem?
När den nya tv-serien ”Mumindalen” – den första uppdateringen av Tove Janssons värld sedan de fasansfulla japanska pastelltrollen på 1990-talet – sändes 2019 så klagade Hufvudstadsbladets kulturchef Fredrik Sonck inte bara på den ”zombieaktiga” animationen (”visuellt sett lämnar nyproduktionen mig lika kall som om Mårran själv suttit på min svans”) utan fastmer på själva berättandet. När Mymlan dyker upp med sina oregerliga ungar börjar Muminfamiljen nämligen märkligt nog snart fundera på hur de ska göra sig kvitt de ovälkomna gästerna. Sonck skriver:
”Ja, ni läste rätt. Den gränslösa gästfriheten som man lärt sig förknippa Muminfamiljen är som bortblåst. Trollen medger öppet för varandra att de inte står ut med barnen. Det skorrar falskt.”
Han fortsätter sedan:
”Ett exempel till: i det tredje avsnittet tvingar Muminmamman Mumintrollet att äta upp sina ärter, innan han får tillåtelse att springa och hälsa på Snusmumriken som han längtat efter hela långa vintern. Låter det som Muminmamman? Snarare är det väl en barnhemshemul eller en filifjonka som håller så hårt på bordsskicket.”
Man kan bara hålla med Sonck och utbrista: Vid min svans?!
Samtidigt är saken inte så enkel. Just muminvärlden förändras drastiskt genom böckerna och seriealbumen – särskilt de två sista romanerna är bråddjupa vuxenböcker – för så ville Tove ha det. Och kanske är detta slutligen den största faran när nya författare tar över, att fortsättningarna blir för fega, och alltför lika de tidigare alstren?
Även här visar Miguel Cervantes kanske vägen. För när han skrev fortsättningen av Don Quijote hade han blivit äldre och sorgsnare. Den en gång så vimsiga Riddaren av Den Sorgliga Skepnaden framstår i den andra delen alltmer som en lidande kristusfigur, den siste idealisten dömd till undergång i ett hav av hån, och hans vapendragares Sanchos enkla bondförnuft visar sig rymma salomonisk klokskap.
Den fortsättningen gjorde ”Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha” till alltjämt njutbar världslitteratur, just för att den ursprungliga upphovsmannen var den som bäst kände sina skapelsers hela utvecklings-potential. Alla sequels är inte av ondo.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
